Indiana Jones and the Dial of Destiny

Det är dags igen för Hollywood att blåsa in lite liv i en filmserie med ett bekant namn. Harrison Ford, som för övrigt fyller 81 i år, lyfter ännu en gång sin hatt och fattar sin piska i ett nytt rafflande äventyr.

Att Indiana Jones, och skådespelare som gestaltar den ikoniske arkeologen, inte är ung längre göms inte undan. Indiana ska gå i pension från sitt lärarjobb, hans stökiga unga hippiegrannar avfärdar honom som en tjatig gubbe och ny teknik fångar den unga generationens intresse mer än historiens dammiga arkiv.

Men den gamle farbrorn har levt ett långt spännande liv där han fått både vänner och ovänner, och en dag söks han upp av den unga Helena Shaw. Helena är ingen mindre än hans guddotter och barn till en gammal vapendragare till Indiana. Hon är på jakt efter The Dial of Destiny, en artefakt från det gamla Grekland som kanske är mer än bara ett nött museiföremål, och här tar en ny skattjakt vid. Men filmens skurk, spelad av Mads Mikkelsen, vill också lägga vantarna på skatten och tänker varken be om lov eller hjälpa till för att själv bli skattens enda ägare.

Receptet känns igen från förr. Indiana Jones ger sig ut på ett äventyr och med hjälp av sina vänner klarar han sig ur den ena knipan efter den andra. Antika fällor och moderna skurkar står i hans väg. Och så klart visar sig Mads Mikelsen och hans anhang vara inget annat än filmseriens standardskurkar; Naziser.

Men trots att receptet få hur en bra Indiana Jones film skall göras, se bara på Raiders of the Lost Ark, Temple of Doom och The Last Crusade, så blir det inte något minnesvärt äventyr den här gången. Helena Shaw, spelad av Phoebe Waller-Bridge, ger ungdomlig energi och impulsivitet till filmen som hade varit opassande om den hade kommit från den gamla, och nu visare, Indiana. Mads spelar sin skurkroll väl och är precis så kall och elak som behövs, men släpper loss när det behövs. Dock är filmens kanske svagaste punkt de väldigt långa actionpartierna. Man blir nästan sugen på att kolla på sitt armbandsur ibland för att se hur länge en viss biljakt pågått.

Filmens näst svagaste punkt har inget med action eller skådespelarprestationer att göra, men rör istället s.k. Digital deageing, alltså att digitalt föryngra en skådespelare. Ur ett strikt tekniskt perspektiv är det imponerande. Skribenten mindes i biomörkret Star Wars: Rouge One som hade premiär 2016. Där dök en ung prinsessan Leia och Moff Tarkin upp. Specialeffekten då var inte övertygande. Men 2023 har man kommit så långt att man kan känner sig mogen att ha en hel (allt för lång så klart) actionscen med en ung Harrison Ford. Man lyckas även dölja ganska väl att Harrison Ford inte är en ungdom längre, något som man inte lyckades med så bra med i The Irishman där Robert de Niro fick sig ett digitalt ansiktslyft.

Som bioupplevelse är den senaste Indiana Jones helt ok som ett lättsmält äventyr, men glöms snabbt bort igen. Den saknar enkelhelheten de tre första filmerna hade och kunde varit en timma kortare.

Kommer någon ihåg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull förresten?

Betyg: 3/5

Bröderna Mozart

Kvällen den 28 februari 1986 blev Sveriges statsminister Olof Palme mördad efter ett biobesök. Filmen han såg den kvällen var Bröderna Mozart av Suzanne Osten.

Skribenten gav sig ut på jakten efter filmen som som drabbats av olyckan att bli känd som filmen som Olof Palme såg natten han dog. Det här är ingen Hollywoodfilm och kan nog kallas ”lågt prioriterad” av strömningstjänsterna. Letar man via Google blir det inget napp, men på stadens bibliotek fanns filmen på DVD. Gammal nog att minnas VHS-uthyrningens dagar var det här en trevlig nostalgitripp.

Bröderna Mozart handlar om om en uppsättning av Mozarts Don Juan på Operan i Stockholm. Etienne Glaser spelar huvudrollen som den ambitiöse och nytänkande regissören Walter som verkligen tänker ge Mozarts anrika verk en rejäl injektion konstnärligt nytänk. Konflikt uppstår dock direkt, sångarna och orkestern är inte lika begeistrade av Walters planer. Det här är ju Mozart, högstående finkultur, inget som ska behöva drabbas av nytänk.

Det här är verkligen ingen Hollywoodfilm som man kanske har blivit van vid. Det är nästan som att se på teater, i scener som förmedlar dialog rör sig knappt skådespelarna och kameran stannar i närbild och hoppar från skådespelare till skådespelare. Och hela filmen utspelar sig i olika rum på operan. Trots att det redan nämnts två gånger att det här inte är en Hollywoodfilm tycker skribenten att Tarantinos dialoger är det närmaste man kan greppa om man behöver jämföra med något.

Walter, den kreative regissören, kan vid första anblick te sig om en olidlig person. Han viftar händerna och vet precis hur han ska ha det, noll kompromiss och ingen demokrati. Dessutom ska det vara utmanande och nytänkande och man kan verkligen ta på det obehag det ibland skapar hos filmkaraktärerna. Som tittare kan kan inte låta bli att identifiera sig litet med operapersonalen. Tänk att få en sådan chef på jobbet.

Men Walter är inte filmens skurk. I en scen sammanfattar han sitt problem med med motsträvsamma operasångarna:

Det är fullkomligt tröstlöst att arbeta med människor som inte vill något

Walter (Etienne Glaser)

Kanske har vi alla ibland känt hur positiv energi slösas för på personer som inte alls har något lust med något alls. Sannerligen tröstlöst. När man själv brinner för något vill man ju få andra med sig.

Etienne Glaser, som redan nämnts ett par gånger och spelar huvudrollen, gör en fenomenal insats. Hans karaktär känns verklig. Resten av rolluppsättningen är mindre verklig, men det kanske verkar så om man inte ofta umgås med skådespelare. Men som en grupp operasnobbar och förnäma kulturtanter gör de tillsammans ett bra intryck som. Och det finns ett öga för detaljer. I en scen när en ung orkestermedlem, som ser ut som och verkar vara väldigt bildad inom klassisk musik, försöker konfrontera Walter med vad han gör för fel ur ett musikteoretisk perspektiv blir han mållös! Kan Walter inte franska men jobbar som operaregissör! Då spricker hans röst på ett väldigt pojkaktigt sätt. Walter sitter dock hela tiden i sina slita kläder och fäster inte så mycket uppmärksamhet vid den gnälliga ungdomen. Det var en fin scen som visade hur Walters erfarenhet av från verkligheten och praktiska sätt slår navelskådande teori och ger tittaren lite sympati för den annars ganska besvärliga regissören.

Helt klart en sevärd film om du är trött på Marvels löpande band filmer och vill prova på något nytt och bli utmanad. Och dessutom är det en bra anekdot att kunna säga att man sett filmen som Palme såg natten han blev skjuten.