Kvällen den 28 februari 1986 blev Sveriges statsminister Olof Palme mördad efter ett biobesök. Filmen han såg den kvällen var Bröderna Mozart av Suzanne Osten.
Skribenten gav sig ut på jakten efter filmen som som drabbats av olyckan att bli känd som filmen som Olof Palme såg natten han dog. Det här är ingen Hollywoodfilm och kan nog kallas ”lågt prioriterad” av strömningstjänsterna. Letar man via Google blir det inget napp, men på stadens bibliotek fanns filmen på DVD. Gammal nog att minnas VHS-uthyrningens dagar var det här en trevlig nostalgitripp.
Bröderna Mozart handlar om om en uppsättning av Mozarts Don Juan på Operan i Stockholm. Etienne Glaser spelar huvudrollen som den ambitiöse och nytänkande regissören Walter som verkligen tänker ge Mozarts anrika verk en rejäl injektion konstnärligt nytänk. Konflikt uppstår dock direkt, sångarna och orkestern är inte lika begeistrade av Walters planer. Det här är ju Mozart, högstående finkultur, inget som ska behöva drabbas av nytänk.
Det här är verkligen ingen Hollywoodfilm som man kanske har blivit van vid. Det är nästan som att se på teater, i scener som förmedlar dialog rör sig knappt skådespelarna och kameran stannar i närbild och hoppar från skådespelare till skådespelare. Och hela filmen utspelar sig i olika rum på operan. Trots att det redan nämnts två gånger att det här inte är en Hollywoodfilm tycker skribenten att Tarantinos dialoger är det närmaste man kan greppa om man behöver jämföra med något.
Walter, den kreative regissören, kan vid första anblick te sig om en olidlig person. Han viftar händerna och vet precis hur han ska ha det, noll kompromiss och ingen demokrati. Dessutom ska det vara utmanande och nytänkande och man kan verkligen ta på det obehag det ibland skapar hos filmkaraktärerna. Som tittare kan kan inte låta bli att identifiera sig litet med operapersonalen. Tänk att få en sådan chef på jobbet.
Men Walter är inte filmens skurk. I en scen sammanfattar han sitt problem med med motsträvsamma operasångarna:
Det är fullkomligt tröstlöst att arbeta med människor som inte vill något
Walter (Etienne Glaser)
Kanske har vi alla ibland känt hur positiv energi slösas för på personer som inte alls har något lust med något alls. Sannerligen tröstlöst. När man själv brinner för något vill man ju få andra med sig.
Etienne Glaser, som redan nämnts ett par gånger och spelar huvudrollen, gör en fenomenal insats. Hans karaktär känns verklig. Resten av rolluppsättningen är mindre verklig, men det kanske verkar så om man inte ofta umgås med skådespelare. Men som en grupp operasnobbar och förnäma kulturtanter gör de tillsammans ett bra intryck som. Och det finns ett öga för detaljer. I en scen när en ung orkestermedlem, som ser ut som och verkar vara väldigt bildad inom klassisk musik, försöker konfrontera Walter med vad han gör för fel ur ett musikteoretisk perspektiv blir han mållös! Kan Walter inte franska men jobbar som operaregissör! Då spricker hans röst på ett väldigt pojkaktigt sätt. Walter sitter dock hela tiden i sina slita kläder och fäster inte så mycket uppmärksamhet vid den gnälliga ungdomen. Det var en fin scen som visade hur Walters erfarenhet av från verkligheten och praktiska sätt slår navelskådande teori och ger tittaren lite sympati för den annars ganska besvärliga regissören.
Helt klart en sevärd film om du är trött på Marvels löpande band filmer och vill prova på något nytt och bli utmanad. Och dessutom är det en bra anekdot att kunna säga att man sett filmen som Palme såg natten han blev skjuten.
