När jag var yngre hade jag en uppsättning Dragon Ball serieböcker som lästes många gånger. Det var tråkigt att få nyheten att Dragon ball skaparen gått bort den första mars i år. Beskedet nådde dock inte världens för ens nu en vecka senare.
I Europa är Akria Toriyama förmodligen mest känd som upphovsman till mangan Dragon Ball, historien om pojken Son Goku som ger sig upp på ett äventyr för att hitta de sju drakkulorna. Det sägs att den som gör det kan få en önskan uppfylld, vad det än är.
För mig, och säkert många i min generation, var Dragon Ball vägen till manga, anime och Japansk kultur i stort. Ett intresse som hållit sig kvar genom åren.
Dragon Ball är en manga i den s.k. Shōnen genren som primärt riktar sig till pojkar. Men tack vara Toriyama och hans teckningar lärde jag mig att manga och anime inte är något som ungdomar håller på med. Att Studio Ghiblis filmer och modernare verk som Your Name har en publik i Sverige och Europa (och förmodligen fler ställen) har nog Akira Toriyama till stor del hjälpt till med.
Förutom att skapa Dragon Ball och Doktor Slump (som aldrig riktigt nådde Sverige) och medverkat i flera andra titlar så var Akira Toriyama en stor förebild och idol för serietecknarna Masashi Kishimoto och Eiichiro Oda. Två personer som som när de själva växte upp skapade de internationella succéerna Naruto och One Piece.
Den store poeten Lord Byron hade en hund som var honom väldigt kär. När hans fyrbenta vän gav sig av till den andra sidan av ängen skrev Byron den här fantastiskt vackra dikten som pryder hundens grav
Near this Spot
are deposited the Remains of one
who possessed Beauty without Vanity,
Strength without Insolence,
Courage without Ferosity,
and all the virtues of Man without his Vices
This praise, which would be unmeaning Flattery
if inscribed over human Ashes,
is but a just tribute to the Memory of
Boatswain, a Dog
who was born in Newfoundland May 1803
and died at Newstead November 18th 1808.
Botswain uttalas för övrigt som Bossun.
På Wikipedia kan man läsa mer om Byron och Botswain. [länk]
Byrons hund var av rasen Landseer som delar namn med den Brittiske målaren och konstnären Edwin Landseer. Han gjorde många vackra hundbilder. Bland annat den här: The Old Sheperd’s Chief Mourner.
I ett inlägg som skrevs för inte alls så länge sedan så suckade bloggens redaktion åt platsen som valts för en intervju av en bankchef. [länk till inlägg]. En person som tjänar så mycket som en bankchef gör borde ju arbeta omgiven av eleganta designermöbler eller vackra mörka trämöbler.
Tack och lov verkar det finnas knösar som vet hur man ska bete sig ståndsmässigt. Det har tydligen blivit populärt med personligt inredda privatflygplan [länk – Robb report]. Det finns lite bilder i artikeln och visst blir man lite mindre förväntansfull inför nästa flygresa efter att ha sett dem. Tråkig är ett ord som säger allt om många flygplansinredningar. Men wow, en kabin inredd i Art Deco stil.
Om SAS hade beställt ett sådant flygplan hade Ditt och Datt redaktionen direkt blivit evigt lojala kunder. Alla flygbolag borde så man tydligt vet vilket land bolaget kommer ifrån. SAS skulle kunna låta sig inspireras av Arne Jacobsen (och absolut inte Ingvar Kamprad). British Airways skulle kunna låta sina passagerare uppleva en engelsk herrgård högt uppe i luften. Japan Airlines kan göra så att ett mysigt kvarter i Kyoto blir det första ombordstigna resenärer tänker på.
Tyvärr lär det ta ett tag innan det händer. Men de rika och förmögna inspirerar ofta nya trender, så man kan ju hoppas. Förr i tiden var privata tågvagnar något som de förmögna skämde bort sig själva med.
I James Bond filmen You only live twice så får Englands farligaste vapen åka med i Mr Tanakas privata tågvagn. Förhoppningsvis läser något som har inflytande över SJs inredningar det här inlägget. Och i bilden nedan visas interiören från en tågvagn med namnet Sunbeam. Det är ok att tycka att restaurangvagnen i ett X2000 tåg känns lite… meh…. nu.
–Det är skillnad på åsikter och påståenden. Åsikter är ett ältande beteende, medan påståendet är ögonblickets verk. Och man kan i nästa ögonblick påstå motsatsen.
Horace Engdahl
Citatet ovan är hämtat från Svenska Dagbladet [länk] och resten av källtexten är också väldigt läsvärd. Det är svårt att inte bli sugen på att åka och parkera rumban på ett café i Berlin. Jag kanske borde skrivit den här texten på ett sådan ställe istället… för den rätta känslan.
I komedifilmen Leif är huvudkaraktären VD för en vapenfabrik som hamnar i knipa efter att det läckt ut att fabriken ägnar sig åt olaglig vapenhandel. VDn och de andra cheferna får kasta sig halv över huvud i flykt undan polisen och söker hjälp hos brodern till vapenfabrikens VD. Han driver lustigt nog också en fabrik, men som producerar en helt annan vara: Dansband. Leif är fylld med regissör Claes Erikssons favorit: slapstickhumor
På löpande band monteras dansband ihop och förpackas direkt i turnébussen. Stolt berättar chefen för dansbandsfabriken att de tillverkar ett dansband var 40:e sekund, och man lämnar sex månaders turnégaranti på nya band.
Dansbandsfabrikens chef säger till sin bror att han borde slutat med vapen och kanoner för länge sedan, och sluppit problemen har har nu, för att;
Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället
Tydligen ska HBO göra en TV serie baserad på Harry Potter böckerna. Serien ska enligt vad som meddelats vara trogen böckerna och sändas i 10 år! Eftersom det bara finns sju böcker kommer förmodligen handlingen från böckerna delas upp i delar, precis som när Dödsrelikerna som gav stoff till två filmer. Man vill ju inte ju inte låta biobesökarna som troget hängt med under sex filmer få gå fria så enkelt.
Det verkar osannolikt att HBO skulle låta serien fortsätta om tittarsiffrorna tidigt blir en besvikelse, men låt oss anta att den blir så populär att det lönar sig att göra alla avsnitten. Hur mycket Harry Potter kommer världen då få glädjas åt? Vi antar att ett avsnitt är 50 minuter långt (ungefär som ett avsnitt av Game of Thrones) och varje säsong har 10 avsnitt (ungefär som en säsong av Game of Thrones). Vi använder Game of Thrones som exempel eftersom skribenten har en känsla av att det har blivit TV-serie industrins heliga graal, en serie som blev så stor att folk pratar om den på jobbet och skolan. Man känner sig tvungna att skaffa ett abonnemang hos strömningstjänsten som visar serien alla pratar om för att hänga med. Ingen vill ju sitta som ett fån när gårdagens avsnitt avhandlas på lunchen. Och barnen tjatar, alla i skolan ser ju på modeserien.
50 minuter á 10 avsnitt och 10 säsonger bli 5000 minuter tv underhållning. Det är 83 timmar eller knappt 11 hela arbetsdagar om man hellre räknar så. Man får inte klaga på att saker inte hinns med om man ska klämma sig igenom en sådan serie. På Ekonomifakta [länk] hittade skribenten en siffra som säger att en arbetstagare är hemma med sjukdom ca 11 dagar per år. De dagarna kanske man borde ägna åt strikt TV tittande för att inte förslösa sin tid dagar man mår bättre. Undrar hur många Harry Potter böcker man kan hinna bläddra sig igenom på 83 timmars strikt läsande? Förmodligen alla. Kanske mer en en gång. Att företa sig 83 timmars löpträning inför nästa halvmaraton kommer helt säkert märkas på resultaten.
Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället.
P.S. Filmen Leif har också den kanske bästa slagsmålsscenen som någonsin gjorts i Svensk film.
Tycker du att kombinationen järnvägsstation och mat är en bra kombination bör du följa Instagramkontot Stationer_och_mat
Här äter sig kontoinnehavaren sig fram längs rälsens många mil. Ibland är det modern och själlöst, ibland redigt och varmt.
Den gamla pampiga järnvägsstationen med dess air av kosmopolitism har ersatts av ett själlöst resecentrum, där tågen rullar in till en plattform istället för en välljudande perrong. Konduktören har reducerats till en tågvärd och restaurangvagnen till en ”bistroservering”.
Lars Anders Johansson
Citaten ovan är hämtat från en ledare skriven av Lars Anders Johansson i Borås tidning [länk]. Lars sätter verkligen orden på vad som gör anrika järnvägsstationer till mycket bättre matupplevelser, oavsett enkelheten och typen av mat, än ett modernt resecentrum. Man kan bara instämma i den ovan citerade artikelns slutsträng
Våga vägra resecentrum. Låt oss återförtrolla världen
En helt vanlig kanelbulle med bryggkaffe serverat på stadens järnvägsstation kommer alltid smaka bättre än vilken hamburgare på ”stället” vid resecentrum som helst.
I flodvågen av information som Internet är fastnade en video från Bloomberg i fjärilsnätet. Skärmdump nedan:
Kunde ni inte lagt några kronor till på en fin möbel? Något elegant från Chesterfield kanske? Nu är väl detta kanske inte inspelat i en studio utan snarare i ett tomt mötesrum hos Morgan Stanley. Men om jag hade varit storbankschef och kände för att slå näven i bordet för att understryka hur viktigt det jag säger är, då skulle det bordet minsann varit av mahogny. Och det skulle vara vackra stolar av mörkt trä med detaljer i rött eller grönt läder runt det bordet, inte något från Ikea eller AJ eller vad det nu kan vara de använder over there. På detta bord skulle det också finnas snygga skrivunderlägg i läder och stiliga vattenglas redo att fyllas med läskande mineralvatten.
Jämför den gråa världen ovanför med den gyllene världen i spegelsalen i Versailles:
1918 visste man att kosta på sig lite när det kom till viktiga möten.
Vill man kolla på hela videon finns den här:
James Gorman said the worst is over for the industry’s downturn in trading and investment banking.
Ifall någon läsare är intresserad av språk kommer här ett litet boktips: In other words av Jhumpa Lahiri.
Boken skildrar hur hon blir betagen av italienskan som ung och blir fast besluten att lära sig det. Hon böjar med ett litet ficklexikon i sin handväska blir en guide under en resa till Florens. Varje intressant och okänt ord slår hon upp och pusslar ihop meningar ord för ord. Väl hemma omsätts intresset för italienska omsatt i kurser i grammatik, privatlektioner med samtal och så klart många resor tillbaka till landet där språket talas.
Boken är intressant nog skriven på italienska av författaren över översatt tillbaka till engelska av en översättare. Varje uppslag i boken har det italienska originalet på vänster sida och den översatta texten på höger. Tänker du inte läsa den italienska versionen innebär detta, för den jäktade läsaren, att boken bara är hälften så lång som den förefaller. Det blir också en väldigt bekväm läsning eftersom du aldrig behöver vrida huvudet om du håller boken still framför dig.
Den viktigaste lärdomen från boken är hur hon lärde sig språket, och det var också därför skribenten blev nyfiken på att läsa den.
Ordbok och anteckningsblock – Så fort du kommer på att du inte kan ett ord, skriv ner och översätt det.
Hitta en konversationsparter- Hitta någon som kan språket och konversera tillsammans. Det låter hemskt i början, men tids nog så…
Go native – Lämna ditt modersmål fullständigt. Lyssna på radio, läs böcker, se TV-serier, allt i språket du försöker lära dig
Go native (even more) – Res till landet där språket du lär dig talas, helst regelbundet och under längre perioder.
De två sista punkterna i boken är så klart lättare att ta sig an om man jobbar med texter och inte är lika bunden vid en fysisk plats för inkomsternas förvärv som kanske andra är. Men å andra sidan har möjligheterna att lära sig språk förmodligen på distans förmodligen aldrig varit enklare. Hennes första resa till Italien, då hon enligt boken tog sina första staplande steg med en fickordbok, skedde 1994. Då var det 13 år kvar till iPhone släppes och möjligheterna till språkinlärning (tyvärr och distrahering) som kom med den. Duolingo var så klart inte heller uppfunnet då, eller den uppsjö av språk-poddar som språkstudenter idag kan ta till hjälp. Skribentens älsklingsprogram Anki finns så klart inte heller med.
Börja läsa den för att den är kort (som sagt hälften så lång som den ser ut att vara) och uppskatta kvaliteten och arbetet som lagts på boken. Det är fint papper. Men sluta läsa när det slutar handla om språkinlärning; den här kommentaren sammanfattar bokens slut ganska bra.
Jag tror många av oss, skribenten inkluderad, har en helt del bilder på telefonen som kanske inte borde tagits. En bild på ett trä, en rolig skylt, en folktom gata en sval sommarnatt. En lärdom skribenten försöker leva efter kom från tv-programmet Operaresan [länk till blogginlägg] .
I här stunden, som kommer från avsnitt tre i den andra säsongen, ställer Frederik Rasmus frågan Vad han egentligen ska ha den där bilden till. Fredrik säger sen att det alltid ska vara en människa med i bilden.
