Fler kontaktpunkter behövs

Ensamhet sägs vara ett stort problem i det moderna samhället. Människor har inga nära vänner och ingen att knyta sig an till. Den av polisen tidigare kända förbrytaren sociala medier pekas ofta ut som möjlig orsak.

Men en annan sak som också kan vara en bov i dramat är att antalet möjliga sociala interaktioner minskar i och med automatisering och digitalisering. Bestämmer man maten till sin ytterdörr med ett matbud finns det ingen kassör eller kassörska att säga Hej till (kanske ett osvenskt beteende) eller i alla fall få ögonkontakt med. Att många filmer släpps direkt till strömningstjänster, och TV-seriens upphöjning till primär bildkonstform för att du aldrig behöver prata med expediten i biografkassan. Visst är den bekvämt att inte behöva lämna den sköna soffan i hemmets lugna vrå, men att kämpa sig mellan raderna biosalong är också en social aktivitet och en övning i att visa hänsyn.

De flesta varor går beställa hem och har du tur finns det uthämtningsfack nära där du bor. Smidigt och tidsbesparande men ett stulen möjlighet att säga Hej och ge de där magiska fyra sista siffrorna i kollinumret till personen i paketutlämningen.

I en svunnen tid (typ 2011) minns jag att det fanns en bemannad resebutik på Lunds station där man kunde köpa biljetter över disk. Den butiken blev ersatt av en automat (och ett Espresso House) som i sin tur blev ersatt av en app.

Hemarbete är skönt, men faktum är att din arbetsplats förmodligen är de flesta personers största sociala arena, även om du gillar dina kollegor eller ej. Kanske är de elaka mellancheferna som tvingar in sina underordnade till kontoret igen kanske bara måna om de anställdes psykiska välmående (troligen inte). Arbetar du hemifrån behöver du inte heller ta dig till jobbet och behöver inte försöka vara respektfull mot dina medresenärer och medtrafikanter. Alla som suttit på en buss i Sverige vet att det inte direkt är livlig debatt ombord, men en vänlig blick mot personen bredvid dig på sätet, ett ”är det ledigt här” och ett ”tack” till busschauffören kanske smiter ur dig.

Så känner du dig ensam? Bli en bakåtsträvare. Gå och handla i person, åk kollektivt, bli chefens favorit genom att vara på kontoret 100% och hämta ut dina tågbiljetter på Pressbyrån. Det hjälper kanske.

Feministisk snöröjning

Feministisk snöröjning var en gång dagens snackis. Vissa orter skulle prioritera gång och cykelvägar när det började singla julstämning från himlen, för att prioritera kvinnor som oftare går eller cyklar till jobbet. Gubbarna i sina vräkiga tjänstebilar kan gott lära sig att respektera vädrets makter och kanske fundera på ett mer hälsofrämjande transportmedel.

Covid lärde världen att jobba hemifrån och som ett tidigare inlägg redan nämnt, så är det verkligen inte alla som har lyxen att kunna säga ”nä fy vilket väder det är idag, stannar hemma” när det gäller sitt förvärvsarbete.

Källa: Statistiska centralbyrån

Ovan visas en lista över Sveriges 30 vanligaste yrken. Som man kan se är de tio vanligaste yrkena, förutom lager- och terminalpersonal, mjukvaruutvecklare och företagssäljare kvinnodominerade. Förutom mjukvaruutvecklarna och företagssäljarna så lär resten av yrkesutövarna i respektive kategori ha det rätt svårt att sköta jobbet från hemmet mer än i undantagsfall.

Feministiskt snöröjning borde därför istället handla om att ploga bilvägar så nitiskt som möjligt. Det är nämligen kvinnor som behöver vara i tid varje morgon på en plats bort från hemmet. En fastighetsskötare (mansdominerat) kanske kan komma en halvtimme sent och använda vädrets som ursäkt, men för operationssjuksköterskan kan det vara svårare att göra så.

Knacka på hos Orwell

Att säga att övervakningsmöjligheterna som finns idag är värre än vad George Orwell någonsin kunnat föreställa är uttjatat. Orwells 1984 är standardverket som all övervakning jämför mot, och helt riktigt så ter sig bokens antagonist, partiet, möjlighet till att se in i folkets privatliv mjäkiga bredvid Google och Facebook. (Du säger väl nej till kakor när webbläsaren frågar förresten?)

I 1984 så beskrivs teleskärmen, verktyget som partiet använder för att övervaka människor i deras hem, så här:

… an oblong metal plaque like a dulled mirror which formed part of the surface of the right-hand wall. . . The instrument (the telescreen, it was called) could be dimmed, but there was no way of shutting it off completely.

1984, George Orwell

The telescreen received and transmitted simultaneously. Any sound that Winston made, above the level of a very low whisper, would be picked up by it; moreover, so long as he remained within the field of vision which the metal plaque commanded, he could be seen as well as heard. There was of course no way of knowing whether you were being watched at any given moment.

1984, George Orwell

När skribenten för inte allt för länge sedan begav sig ut på stan i jakt på lite batteriet stötte han in en monter för nya produkter i kategorin smarta hem:

Välkommen hem

Så här skulle din ytterdörr kunna se ut om du öppnade plånboken en stund. Ett kodlås till dörren som så klart har stöd för flera koder att dela ut till olika personer. En dörrklocka med kamera och mikrofon samt en större kamera (uppe till vänster) för en bättre överblick. Det är väl bara fingeravtrycksläsare som saknas, men det borde inte vara så svårt att bygga in i dörrklockan.

Förutom att ytterdörrar ofta är gjorda i trä, eller försöker se ut som de är gjorda i trä, så passar en dörr beskrivningen på en ”oblong metal plaque”. Och precis som Orwell beskriver, så kan prylarna som pryder dörren i bilen ovan kan så klart både sända och ta emot signaler samtidigt och är förmodligen både. Datan som samlas in kanske inte beskådas eller används av ägaren till dörren med detsamma, men informationen lagras någonstans och finns tillgänglig så länge den inte raderas. Och teleskärmens stora minus, att den inte kan se i mörkret, men en modern kamera med IR lampa har inte problem med det.

Orwell kanske hade fel ändå, det är inte ditt egna privatliv som minutiöst bevakas, snarare dina grannar och besökare. Angiverisamhälle? Stasi hade varit nöjda.

Konspirationer

Här slår han huvudet på spiken. Samma vagt definierade grupp kan både hålla den verkliga orsaken till Estonias förlisning hemlig och förgifta folket med Covid-vaccin, men samtidgt vara helt oförmögna att hantera gängvåld och lönevillkor för vårdpersonal.

Positiv förbudspolitik

Elsparkcykeln har aldrig vunnit någon gunst hos Ditt och Datts redaktion. De ligger ofta och skräpar lite varstans, ibland på cykelbanor. Formen och storleken på en omkullvält elsparkcykel är perfekt för att skapa ett hinder för cyklister på cykelbanor. För högt för att kunna rulla över, för lågt för att stanna emot. Samma problem drabbar för övrigt för fotgängare på trottoarer. Tunga är de med. Vänner av ordning som vill hjälpa mina medmänniskor genom att ta bort en blockande elsparkcykel får ett ofrivilligt gympass på köpet.

Det är viktigt att slänga sina förbrukade batteriet i för ändamålet avsett återvinningskärl, miljögifter och sånt där du vet. Men att kassera en urladdad elsparkcykeln i mark och natur verkar inte lika illa. Skribenten har sett många uppdraggade elsparkcyklar. Och för att inte gå miste om en chans till lite ordentlig gubbgnäll och elaka ord om dagens ungdom, så framförs många elsparkcyklar av fartdårar och annat folk utan trafikvett.

Men positiva vindar viskande om förändring blåser. I Paris har man börjat krokna på elsparkcykeln [länk]. Nu ska de bort helt. I Italien har tålamodet också tagit slut [länk], men här är det inga förbud som nämns. Istället kommer regler, massor med regler, som alla andra fordon också måste följa. Rättvisan kommer ikapp elsparkcykeln.

Växjö kommun var dock tidigt ute med att att (helt rätt) sätta sig på tvären. [länk]. Till skillnad från många, som alltid verkar tycka man måste kompromissa om precis allt, så tycker Växjö kommun helt riktigt att ett nej är ett nej och det betyder nej.

Inget plockepinn på våra gator!

Byråkrati

”Vad fan får jag för pengarna” utbrast en gång en näringslivspersonlighet.

Det finns många byråkrater i Sverige som förvaltar och sköter riket. Ibland fnyser någon åt hur många myndigheter som finns i Sverige, 457 stycken om man ska tro Myndighetsregistret på Statistiska Centralbyrån. Kan verkligen alla dessa myndigheter behövas? Och vad gör alla egentligen? Precis som på en stora arbetsplats så kan det ibland vara svåröverskådligt att veta vem som gör vad, det kan ju vara precis därför en uppgift delegeras. På så sätt slipper man själv göra det och kan fokusera på annat.

Av Sveriges 457 myndigheter är 108 s.k. utlandsmyndigheter och inrymmer alla Sveriges ambassader och konsulat samt ett par representationer vid t.ex. OECD.

84 stycken är domstolar. Bland detta antal hittar man kändisar som Högsta Domstolen och doldisen Hyres och Arrendenämnden i Jönköping.

Det finns nio stycken AP-fonder och Statliga Affärsverk. AP fonderna är AP-fond 1-4 och 6-7 (lustigt nog finns ingen femte AP-fond). I kategorin affärsverk hittas Sjö- och luftfartsverket och Svenska Kraftnät.

Direkt under riksdagen finns det fem myndigheter som alla har gemensamt att de har ordet ”riks” i namnet. Riksdagens Arvodesnämnd, Riksdagens ombudsman, Riksdagsförvaltningen, Riksrevisionen och Sveriges Riksband.

Den sista kategorin som SCB sorterar efter är Statliga förvaltningsmyndigheter och det är också den största, hela 251 stycken myndigheter kassas som sådana. De mer namnkunniga statliga förvaltningsmyndigheterna är Skatteverket och Polismyndigheten, men även jokrar som Högskolans avskiljandenämnd och Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar finns med i leken. Innan man reagerar allt för häftigt över vad alla 251 myndigheter möjligtvis kan sysselsätta sig med på dagarna ska man komma ihåg att alla länsstyrelser och högskolor, som också räknas som myndigheter, hjälper till att dryga ut listan.

På statskontorets hemsida (som man för övrigt hittar i kategorin Statliga förvaltningsmyndigheter) kan man läsa mer om myndigheternas bemanningar. De använder måttet Årsarbetskraft för att jämföra personalstyrkan mellan olika myndigheter, alltså hur många heltidsanställdas tid myndigheten konsumerar. En myndighet kan alltså ha mindre än en årsarbetskraft eller flera tusen beroende på hur många som jobbar och hur mycket.

Intressant nog kan man läsa att ca 40 procent av Sveriges myndigheter har färre än 50 årsarbetskrafter och vissa småttingar erfordrar mindre än en årsarbetskraft.

Man kan misstänka att 80/20 regeln återfinns även ibland myndigheterna, 20 % av myndigheterna står för 80 % av årsarbetskrafterna.

Nit och redlighet!

ADFC

Många som kört bil i Tyskland har kanske sett de gula ADAC bilarna i förbifarten. ADAC, Allgemeine Deutsche Automobil Club, är den stora föreningen för motortrafikanter i Tyskland som tar vara och främjar sina medlemmars intresse.

Något mindre känd är ADFC, Allgemeine Deutsche Fahrrad Club, som tar till vara och främjar cyklisternas intressen.

Enligt siffror från Wikipedia har ADAC strax över 20 000 000 miljoner medlemmar medans ADFC kan visa upp 200 000 medlemsbevis. Man undrar om det verkligen finns 10 gånger med bilar än cyklar i Tyskland. Antalet cyklister under 18 år lär vara mångdubbelt större än bilister under 18 år. Och hur många bilister äger inte också en cykel? Kanske är det också så att det är fler cykelägare bilister som enbart är medlemmar i ADAC än det är bilägande cyklister som enbart är medlemmar i ADFC.

Ditt och datt är hursomhelst varma vänner till cyklandet. Cykla mer, det är både trivsamt och nyttigt.

Kenneth Clark’s Civilisation

Behöver du tips för vad nästa TV-Serie ska vara så leta inte längre. Kenneth Clark’s civilisation är svaret på frågan Vad ska jag se nu? Alla avsnitten finns på Youtube [länk] och det är bara att sätta igång. Så här nära en guidad tur av ett museum är svårt att komma utan att lämna hemmet.

Kenneth Clark tar med tittarna på en promenad längs Europas historia, från tidig medeltid fram till den industriella revolutionen. Längs vägen stannar turen bland annat i Reformations- och Upplysningstiderna. Man slås av häpnad över hur mycket det finns att berätta. Fokus ligger på konst- och religionshistoria. Clark lyckas hitta en bra balans mellan mängd och djup, det är inte svårt att tro att varje avsnitt skulle ha kunnat vara dubbelt så långt.
Förvänta dig inget rafflande, lugnt och sansat är melodin.

Speciellt de första avsnitten sätter lite välkommen färg på en annars ganska brunsjaskig bild av medeltiden som jag tycker finns. Får jag gissa tror jag Monthy Python filmerna är skyldiga till det. Européerna som levde under århundradena direkt efter Västroms fall kunde minsann producera vacker konst de också. Även om den ser väldigt annorlunda ut från vad vi idag nog förknippar med Rom.

Ett par avsnitt in i serien slås man också av hur lång tid som går mellan varje epok som skildras, och hur många generationer som levt sina hela sina liv under avsnittens ca 50 minuters längd. Europa förändras kraftigt från avsnitt till avsnitt och man känner knappt igen sig. Förutom kristendomen som är en konstant varierar samhället mycket. Man kan lätt börja undra hur ett avsnitt om vår egen nutida era skulle gestaltas, och om man hade känt igen sig i nästa avsnitt.

Serien är också bra reseinspiration. Behöver du nya uppslag till nästa bilsemester i Europa finns det många vackra resmål välja från i avsnitten.

Herr Clark i tweedkompatibel miljö

Tjänsteman på fronten

Såg en artikel av Hanne Kjöller på DNs hemsida. [länk] Artikeln berättar om hur vårdpersonal får axla sysslor som personer högre upp i hierarkierna har hittat på, i det här fallet att mäta hur mycket mat som inte äts upp för att på så sätt kunna bestämma hur mycket mat kastas. Artikeln är kritisk till att sådana uppgifter läggs på anställda i vården som borde göra annat, t.ex. att ta hand om patienter.

I filmen Tuppen [länk] från 1981 spelar Magnus Härenstam huvudrollen som ingenjören och tidsstudiemannen Cederqvist som kallats till en fabrik för att höja produktiviteten. Här kommer det dock aldrig på fråga att be de anställda i fabriken att samla in data till hans ”Powerpoint”, han ger sig själv engagerat ut i fabriken med tidtagarur och skrivplatta för att göra sitt jobb. (En hel del annat händer också, sevärd film!)

I den här informationsfilmen [länk] från 1951 är räds ingen heller verkligheten. En rationaliseringsman studerar en fabrik på och från golvet bokstavligt talat. Nu är det här förvisso informationsmaterial, men ändå. Fältstudier är det som gäller.

Varför vill inte tjänstemännen ge sig ut själva och göra de triviala sakerna som att titta, känna och väga? Det kanske är för bekvämt att sitta framför helt enkelt? Eller är man lite för fin för att skrapa av mat från tallrikar själv?