Fler och fler företag börjar kalla in sina anställda till kontoret. Gemenskap, lagkänsla, att få se saker på riktigt och icke verbal kommunikation är några av argumenten de förkastliga cheferna använder. Och visst är inte distansmöten de bästa alltid. Den där lilla fördröjningen mellan fråga och svar och dåligt ljud tar ofta bort mycket av upplevelsen.
I flera medier så kan man läsa om arbetsgivare och arbetstagare som stretar mot varandra. Och det är inte som om arbetstagarna saknar argument. Att inte behöva pendla är en enorm tidsbesparing (men se upp för Parkinssons lag), att kunna smita ut på ett ärende på lunchen nära hemmet kan också vara guld värt.
Men i alla artiklar och debatter om detta så lyser ofta en sak med sin frånvaro. Nämligen om att detta är ett lyxproblem för det kontorsskrået. Inget av de 10 vanligaste yrkena i Sverige, för både män och kvinnor, är särskilt lämpade att utföras med en laptop från middagsbordet. I synnerhet inte för landets största yrkesgrupp; undersköterskorna. Nu sägs det dock att den administrativa bördan ökar för personal inom vården. Är det en konspiration av avundsjuka sjuksköterskor som ser sina partners (kanske programmerare) sitta hemma och jobba i kallingarna?
Tänk på butiksbiträdet, bilbesiktaren, lagerarbetaren och förskoleläraren nästa gång det du ska argumentera för att hemmaarbetet. Varför jobbar de inte bara hemifrån?
