Det är dags igen för Hollywood att blåsa in lite liv i en filmserie med ett bekant namn. Harrison Ford, som för övrigt fyller 81 i år, lyfter ännu en gång sin hatt och fattar sin piska i ett nytt rafflande äventyr.
Att Indiana Jones, och skådespelare som gestaltar den ikoniske arkeologen, inte är ung längre göms inte undan. Indiana ska gå i pension från sitt lärarjobb, hans stökiga unga hippiegrannar avfärdar honom som en tjatig gubbe och ny teknik fångar den unga generationens intresse mer än historiens dammiga arkiv.
Men den gamle farbrorn har levt ett långt spännande liv där han fått både vänner och ovänner, och en dag söks han upp av den unga Helena Shaw. Helena är ingen mindre än hans guddotter och barn till en gammal vapendragare till Indiana. Hon är på jakt efter The Dial of Destiny, en artefakt från det gamla Grekland som kanske är mer än bara ett nött museiföremål, och här tar en ny skattjakt vid. Men filmens skurk, spelad av Mads Mikkelsen, vill också lägga vantarna på skatten och tänker varken be om lov eller hjälpa till för att själv bli skattens enda ägare.
Receptet känns igen från förr. Indiana Jones ger sig ut på ett äventyr och med hjälp av sina vänner klarar han sig ur den ena knipan efter den andra. Antika fällor och moderna skurkar står i hans väg. Och så klart visar sig Mads Mikelsen och hans anhang vara inget annat än filmseriens standardskurkar; Naziser.
Men trots att receptet få hur en bra Indiana Jones film skall göras, se bara på Raiders of the Lost Ark, Temple of Doom och The Last Crusade, så blir det inte något minnesvärt äventyr den här gången. Helena Shaw, spelad av Phoebe Waller-Bridge, ger ungdomlig energi och impulsivitet till filmen som hade varit opassande om den hade kommit från den gamla, och nu visare, Indiana. Mads spelar sin skurkroll väl och är precis så kall och elak som behövs, men släpper loss när det behövs. Dock är filmens kanske svagaste punkt de väldigt långa actionpartierna. Man blir nästan sugen på att kolla på sitt armbandsur ibland för att se hur länge en viss biljakt pågått.
Filmens näst svagaste punkt har inget med action eller skådespelarprestationer att göra, men rör istället s.k. Digital deageing, alltså att digitalt föryngra en skådespelare. Ur ett strikt tekniskt perspektiv är det imponerande. Skribenten mindes i biomörkret Star Wars: Rouge One som hade premiär 2016. Där dök en ung prinsessan Leia och Moff Tarkin upp. Specialeffekten då var inte övertygande. Men 2023 har man kommit så långt att man kan känner sig mogen att ha en hel (allt för lång så klart) actionscen med en ung Harrison Ford. Man lyckas även dölja ganska väl att Harrison Ford inte är en ungdom längre, något som man inte lyckades med så bra med i The Irishman där Robert de Niro fick sig ett digitalt ansiktslyft.
Som bioupplevelse är den senaste Indiana Jones helt ok som ett lättsmält äventyr, men glöms snabbt bort igen. Den saknar enkelhelheten de tre första filmerna hade och kunde varit en timma kortare.
Kommer någon ihåg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull förresten?
Betyg: 3/5
