Gamla fotografier är viktiga verktyg för att skriva vår historia. Viktiga personer och gärningar förevigas och minnesvärda skeenden ges form. På så sätt kan nästa generation se vad som egentligen hände och hur det var den där gången.
En sak man kan misstänka att framtida historiker kommer gräma sig åt är att alla de tusentals och åter tusentals ögonblick som varje sekund fångas av alla världens övervakningskameror inte sparas för framtiden. Tänk vilken tidskapsel det hade varit.
Stora händelser som vi i samtiden tycker är viktiga sparas så klart för framtiden av nyhetsredaktioner m.fl, men om någon år 2223 vill veta hur folk klädde och betedde sig i Stockholm år 2023 på en dag där inget särskilt hände kommer få det svårare. Kunde de inte sparat i alla fall några bilder kommer kanske forskaren i 20-talets modehistoria muttra. Hur körde man bil och hur lät det när folk pratade med varandra? Det är bara några av svaren en övervakningskamera kan ge, förutsatt att man ser till att spara upptagningarna på ett bra sätt.
Kanske kommer GDPR en dag bli ett uttryck, ”GeDePeÄrra-något. Alltså att man förstör något som kan vara bra att ha framöver eller att man inte tar framtidens osäkerheter i beräkning.
Historiker borde redan nu engagera sig för deras framtida kollegor. Universiteten och historiefakulteterna borde se till att fler övervakningskameror utrustas med rejäla hårddiskar som sparar några av stunderna som fångar varje dag. I takt med att hårddiskarna blir fulla får historikerna ge sig ut och byta ut dem (eller skaffa någon sorts molnlösning) så att mer material kan samlas in. Tänk vilka häftiga uppsnabbade filmer man hade kunnat höra. Alla har säkert sett hur det ser ut när en blomma växer från skott till praktfull växt på några sekunder. Men tänk att se hur Broadway på Manhattan hade sett ut på film om man spelade upp en bild från lunchtid och från samma plats varje dag under 150 år. Vilka fantastiska förändringar som visats!