Vårt rödvita grannlands mest framgångsrika musikexport är faktiskt inte Rasmus Seebachs trudelutt Natteravn, men ett musikstycke skrivet av den danska kapellmästaren H.C Lumbye.
Lumbye gick bort 1874 och lämnade efter sig en av de mest ikoniska inslagen i Svensk populärkultur; melodin som spelas under resorna i På Spåret. Det riktiga namnet är Københavns jernbanedampgalop och är skrivit till invigningen till den nya järnvägssträckan mellan Köpenhamn och Roskilde 1847.
En galopp är en glad musikstil som i 2/4-takt och var en föregångare till polkan. Namnet kommer och har inspirerats, precis som man kan ledas att tro, av en hästars galopp. Pigg och full med energi.
Benjamin Franklin lär ha skrivit följande om vin i ett brev.
…a constant proof that God loves us, and loves to see us happy.”
Skribenten är något av en vinentusiast själv och gillar ryggdunk av celebriteter i fråga om det intresset. Någon kanske säger att alkohol inte är särskilt nyttigt, rent ut av farligt.
I ansedda The Lancet [länk] kan man hitta följande text angående en WHO-studie om alkohol:
Increasing levels of alcohol use are associated with increasing levels of risk of illness and mortality,5,6 leading to the question of whether a safe level of alcohol consumption that is associated with zero risk of health consequences can be defined. To identify a safe level of alcohol consumption, scientific evidence is required to show the absence of increased risk of illness or injury associated with alcohol consumption at and below that level. Some, but not all, studies have suggested that light alcohol consumption could have a small protective effect, as measured by the risk of some cardiovascular diseases or type 2 diabetes.7,8 Some studies show the existence of such effects on certain types of cardiovascular diseases in middle-aged and older people
Så njut av det där vinglaset som rosett kring arbetsveckan på fredagskvällen. Men kom ihåg, lagom är bäst.
Kvällen den 28 februari 1986 blev Sveriges statsminister Olof Palme mördad efter ett biobesök. Filmen han såg den kvällen var Bröderna Mozart av Suzanne Osten.
Skribenten gav sig ut på jakten efter filmen som som drabbats av olyckan att bli känd som filmen som Olof Palme såg natten han dog. Det här är ingen Hollywoodfilm och kan nog kallas ”lågt prioriterad” av strömningstjänsterna. Letar man via Google blir det inget napp, men på stadens bibliotek fanns filmen på DVD. Gammal nog att minnas VHS-uthyrningens dagar var det här en trevlig nostalgitripp.
Bröderna Mozart handlar om om en uppsättning av Mozarts Don Juan på Operan i Stockholm. Etienne Glaser spelar huvudrollen som den ambitiöse och nytänkande regissören Walter som verkligen tänker ge Mozarts anrika verk en rejäl injektion konstnärligt nytänk. Konflikt uppstår dock direkt, sångarna och orkestern är inte lika begeistrade av Walters planer. Det här är ju Mozart, högstående finkultur, inget som ska behöva drabbas av nytänk.
Det här är verkligen ingen Hollywoodfilm som man kanske har blivit van vid. Det är nästan som att se på teater, i scener som förmedlar dialog rör sig knappt skådespelarna och kameran stannar i närbild och hoppar från skådespelare till skådespelare. Och hela filmen utspelar sig i olika rum på operan. Trots att det redan nämnts två gånger att det här inte är en Hollywoodfilm tycker skribenten att Tarantinos dialoger är det närmaste man kan greppa om man behöver jämföra med något.
Walter, den kreative regissören, kan vid första anblick te sig om en olidlig person. Han viftar händerna och vet precis hur han ska ha det, noll kompromiss och ingen demokrati. Dessutom ska det vara utmanande och nytänkande och man kan verkligen ta på det obehag det ibland skapar hos filmkaraktärerna. Som tittare kan kan inte låta bli att identifiera sig litet med operapersonalen. Tänk att få en sådan chef på jobbet.
Men Walter är inte filmens skurk. I en scen sammanfattar han sitt problem med med motsträvsamma operasångarna:
Det är fullkomligt tröstlöst att arbeta med människor som inte vill något
Walter (Etienne Glaser)
Kanske har vi alla ibland känt hur positiv energi slösas för på personer som inte alls har något lust med något alls. Sannerligen tröstlöst. När man själv brinner för något vill man ju få andra med sig.
Etienne Glaser, som redan nämnts ett par gånger och spelar huvudrollen, gör en fenomenal insats. Hans karaktär känns verklig. Resten av rolluppsättningen är mindre verklig, men det kanske verkar så om man inte ofta umgås med skådespelare. Men som en grupp operasnobbar och förnäma kulturtanter gör de tillsammans ett bra intryck som. Och det finns ett öga för detaljer. I en scen när en ung orkestermedlem, som ser ut som och verkar vara väldigt bildad inom klassisk musik, försöker konfrontera Walter med vad han gör för fel ur ett musikteoretisk perspektiv blir han mållös! Kan Walter inte franska men jobbar som operaregissör! Då spricker hans röst på ett väldigt pojkaktigt sätt. Walter sitter dock hela tiden i sina slita kläder och fäster inte så mycket uppmärksamhet vid den gnälliga ungdomen. Det var en fin scen som visade hur Walters erfarenhet av från verkligheten och praktiska sätt slår navelskådande teori och ger tittaren lite sympati för den annars ganska besvärliga regissören.
Helt klart en sevärd film om du är trött på Marvels löpande band filmer och vill prova på något nytt och bli utmanad. Och dessutom är det en bra anekdot att kunna säga att man sett filmen som Palme såg natten han blev skjuten.
För inte så länge sedan sprang Skribenten förbi en bok som fick det undermedvetna att vida huvudet mot föremålet som fångat in dess uppmärksamhet. Boken heter kort och gott Små Göteborgska Kuriositeter och är skriven av Leif Fredén.
För alla som bor i Göteborg, eller snart planerar en resa dit med några timmar att slå ihjäl, är det här bra promenadinspiration. 62 olika sevärdheter och/eller platser med en historia listas i bokens början tillsammans med en liten karta så du vet ungefär vart sakerna ligger. Om man inte är från staden, och har ett hum om vart man ska, är ett minus att adresserna till platserna inte nämns.
Nu när vädret återigen är inbjudande för en riktig långpromenad, och det finns glasskiosker där vandrare kan fylla på med energi, kan man utan problem roa sig en helg med att själv besöka några av de 62 platserna. Att hitta den bästa vägen från plats till plats lämnas dock som en övning till läsaren. Men det tillför kanske en liten utmaning, Skribenten rekommenderar så klart som alltid att inte fuska med vägvisarappen i din smarta telefon. Använd syn- och lokalsinnet istället. Det blir roligare så.
Förstår du inte alls tjusningen med opera? Det gjorde inte skribenten heller fram tills nyligen. Klassisk musik blandat med sång som i bästa fall är väldigt svår att förstå och förmodligen framfört på ett språk du inte kan.
Men så upptäckte jag Operaresan, ett program från Danmarks public service bolag DR. Vill man ha ett lättsmält intro till kulturens finare rum är det här obligatorisk TV. Konceptet är enkelt; Tre vänner ger sig ut på en resa genom Europa i husbil. En i trion, Allan, är kompositör som har drabbats av en musikalisk motsvarighet till skrivkramp. De resterande två delarna i trion, Frederik och Rasmus, ska hjälpa sin vän att åter få inspiration genom att ta med honom till kontinentens operahus.
Det är Frederik som är gruppens och tittarnas ciceron. Varje avsnitt tar de tre vännerna till en ny stad och en ny opera och tittarna får en liten presentation av verket och mannen (det är alltid en man) bakom det. Nu är dock inte Frederik en knastertorr herre som pratar om tonarter och viktiga datum, Frederik är nämligen komiker (det är resekamraten Rasmus för övrigt också) och det är det lustiga och originella som lyfts fram. Visste ni till exempel att Wagner verkligen inte var en speciellt rar person, och Puccini var en storrökare som dog av strupcancer men avbildas sittandes rökandes som staty i sin hemstad Lucca.
Programmets resterande två huvudroller, som inte får spela reseledare, bidrar med musiskt och kulinariskt kunnande. Mat spelar nämligen också en stor del i resan. Rasmus (den andre komikern) ser till att sällskapet beger sig på jakt efter bra råvaror och restauranger mellan stoppen i operahusen.
Verkar som ett ganska spretigt koncept? Kanske. Men personkemi håller både ihop de tre vännerna och tittaren vid skärmen. Det här är The Hangover blandat med husbilssemester i dansk paketering. Det är folkligt och Fredrik, Rasmus och Allan är långt ifrån några snobbar. Det är verkligt jordnära hela tiden.
Tyvärr är det också seriens svaga sida. Det blir inte speciellt mycket av något. Hade Fredrik och Allan gett sig för djupt in i operakonstens mysterium hade nog många tittare tröttnat. Hade Rasmus fått ta mer plats med sina matlagningssidospår hade man nog haft det roligare framför ett riktigt matprogram istället. Och en stor del av avsnitten spenderas med vännerna inne i en husbil på väg genom Europa, husbilen försvinner ur serien i säsong två (det finns två säsonger nämligen) men mycket av varje avsnitts innehåll är enbart personkemi och snack.
Men om man som skribenten tycker att blandningen mellan opera, mat och tre vuxna män som ofta beter sig väldigt tramsigt fungerar toppen är det dags att börja titta på en gång. Och det här är public service, vilket innebär en reklamfri njutning. Det är ett extra plus bara det!
Fascinerande att flyga in mot Stockholm på Valborgsmässoafton och se alla majbrasor utmed Mälarens stränder som orangea prickar hela vägen. pic.twitter.com/i9Dkf9BWEK
