Behöver du lite ny musik i ditt liv och gärna lyssnar på både det ena och den andra är My Analog Journal kanske något för dig. Har blandas det mesta i trevliga spellistor av plattvändande DJs. En fördel med långa youtubespellistor utan spårindelning är att det blir lite svårare, och mindre frestande, att gå tillbaka och lyssna på låtarna man gillade lite extra om och om igen.
I ett inlägg som skrevs för inte alls så länge sedan så suckade bloggens redaktion åt platsen som valts för en intervju av en bankchef. [länk till inlägg]. En person som tjänar så mycket som en bankchef gör borde ju arbeta omgiven av eleganta designermöbler eller vackra mörka trämöbler.
Tack och lov verkar det finnas knösar som vet hur man ska bete sig ståndsmässigt. Det har tydligen blivit populärt med personligt inredda privatflygplan [länk – Robb report]. Det finns lite bilder i artikeln och visst blir man lite mindre förväntansfull inför nästa flygresa efter att ha sett dem. Tråkig är ett ord som säger allt om många flygplansinredningar. Men wow, en kabin inredd i Art Deco stil.
Om SAS hade beställt ett sådant flygplan hade Ditt och Datt redaktionen direkt blivit evigt lojala kunder. Alla flygbolag borde så man tydligt vet vilket land bolaget kommer ifrån. SAS skulle kunna låta sig inspireras av Arne Jacobsen (och absolut inte Ingvar Kamprad). British Airways skulle kunna låta sina passagerare uppleva en engelsk herrgård högt uppe i luften. Japan Airlines kan göra så att ett mysigt kvarter i Kyoto blir det första ombordstigna resenärer tänker på.
Tyvärr lär det ta ett tag innan det händer. Men de rika och förmögna inspirerar ofta nya trender, så man kan ju hoppas. Förr i tiden var privata tågvagnar något som de förmögna skämde bort sig själva med.
I James Bond filmen You only live twice så får Englands farligaste vapen åka med i Mr Tanakas privata tågvagn. Förhoppningsvis läser något som har inflytande över SJs inredningar det här inlägget. Och i bilden nedan visas interiören från en tågvagn med namnet Sunbeam. Det är ok att tycka att restaurangvagnen i ett X2000 tåg känns lite… meh…. nu.
Fler och fler företag börjar kalla in sina anställda till kontoret. Gemenskap, lagkänsla, att få se saker på riktigt och icke verbal kommunikation är några av argumenten de förkastliga cheferna använder. Och visst är inte distansmöten de bästa alltid. Den där lilla fördröjningen mellan fråga och svar och dåligt ljud tar ofta bort mycket av upplevelsen.
I flera medier så kan man läsa om arbetsgivare och arbetstagare som stretar mot varandra. Och det är inte som om arbetstagarna saknar argument. Att inte behöva pendla är en enorm tidsbesparing (men se upp för Parkinssons lag), att kunna smita ut på ett ärende på lunchen nära hemmet kan också vara guld värt.
Men i alla artiklar och debatter om detta så lyser ofta en sak med sin frånvaro. Nämligen om att detta är ett lyxproblem för det kontorsskrået. Inget av de 10 vanligaste yrkena i Sverige, för både män och kvinnor, är särskilt lämpade att utföras med en laptop från middagsbordet. I synnerhet inte för landets största yrkesgrupp; undersköterskorna. Nu sägs det dock att den administrativa bördan ökar för personal inom vården. Är det en konspiration av avundsjuka sjuksköterskor som ser sina partners (kanske programmerare) sitta hemma och jobba i kallingarna?
Tänk på butiksbiträdet, bilbesiktaren, lagerarbetaren och förskoleläraren nästa gång det du ska argumentera för att hemmaarbetet. Varför jobbar de inte bara hemifrån?
Vissa personer lämnar jordelivet efter att ha lämnat stora gåvor till dem som blir kvar. Edison såg till att världen blev lite ljusare, bröderna Wright (de får dela på äran) lyfte människans fötter från marken och Newton förklarade hur himlakropparna rörde sig.
Vissa livsverk är stora och imponerande, t.ex. Michelangelos konst, medan andra är mer anonyma och verkar i bakgrunden. Ett exempel på ett sådant verk är pdf filformatet, det som de facto blivit det digitala pappret.
John Warnock heter den (i de flesta kretsar) okända skaparen till det kända filformatet. En amerikan från delstaten Utah som dessutom var en av grundarna till Adobe, företaget bakom programmet som är standard inom fotoredigering.
Enligt John själv så var hans mål med hans portabla dokument format (PDF) att ”effectively capture documents from any application, send electronic versions of these documents anywhere, and view and print these documents on any machine”. Något som han minst sagt lyckades med. Att skicka dokument som pdf filer har i det närmaste blivit det enda sättet dokument transporteras nu för tiden känns det som.
Stofilerna på Ditt och Datts redaktion uppskattar förvisso pdf formatets enkel- och smidighet, men att öppna ett kuvert och läsa ett dokument tryckt på papper har en känsla som Adobe Reader aldrig kommer ha.
John Warnlock blev 82 år gammal och gick bort 19 augusti i år.
–Det är skillnad på åsikter och påståenden. Åsikter är ett ältande beteende, medan påståendet är ögonblickets verk. Och man kan i nästa ögonblick påstå motsatsen.
Horace Engdahl
Citatet ovan är hämtat från Svenska Dagbladet [länk] och resten av källtexten är också väldigt läsvärd. Det är svårt att inte bli sugen på att åka och parkera rumban på ett café i Berlin. Jag kanske borde skrivit den här texten på ett sådan ställe istället… för den rätta känslan.
Tänk om det gick att resa tillbaka i den till en period innan modern arkitektur drabbade världen, eller om du önskade att kunna ge byggnader som sticker i ögonen en liten förbättring. Ditt och Datt redaktionen är inga entusiaster vad gäller nya fyrkantiga lådor. Tänk att få se Svenska städer innan rivningshysterin svepte över landet. Om Hjalmar Mehrs värsta härjningar hade kunnat avvärjas. Moderna produkter har överlag något plastigt över sig. Plast plast och åter plast är det man ser när ett modern pendeltåg eller tunnelbanetåg kommer farande mot perrongen. Ett redigt D-lok dragandes gedigna trävagnar med mässingsdetaljer är kanske inte lika komfortabelt som sina moderna dito, men det känns rejälare.
Maybelline har en reklamkampanj som kanske kan göra den moderne stofilen glad:
Nu är det här förvisso en reklamfilm för smink, men fantasin sätter fart…
AR, augumenterad verklighet, är tekniken som lägger ett digitalt renderat lager över verkligheten. Ännu är visiren eller glasögonen som behövs för att visa augumenterad verklighet stora och klumpiga. Men prylar har en tendens att kunna krympa med tiden (av någon anledning gäller inte detta smarta telefoner)
Dagen då ett par AR-glasögon ser ut som något som inte hör hemma i en skidbacke hoppas Ditt och Datt redaktion att alla som är kunniga inom 3D-modellering krattar ihop alla foton av våra städer från förr och kavlar upp skjortärmarna. Istället för den moderna Arkaden i Göteborg få se den gamla Arkaden.
Pustande ånglok skulle kunna stå uppradade på tågstationer istället för leksaksliknande moderna pendeltåg. SJs anställdas nya uniform var ingen höjdare om skribenten får tycka till, med AR kan ombordpersonalen istället få fina svarta uniformer med mässingsknappar och skärmhatt.
På liknande sätt skulle reklam kunna bättras. Tänk att få se all reklam i Art Deco stil eller som något ritat av Norman Rockwell. Kanske hade det varit skönt att få slippa reklamen helt, men på något sätt ska ju det är projektet finansieras. Och visst var det bättre när postbilen var gul och inte blå. Enkelt löst med AR.
Vissa praktiska problem finns så klart. Ska fula moderna hus ritas över med mer vackra rivna hus måste dörrar m.m. justeras så att det gamla husets dörrar finns på samma plats som det moderna husets. Dörrhandtag och trappsteg är andra viktiga detaljer som noggrant måste passas ihop. En lösning på det problemet är att alla nybyggda hus utrustas med någon sorts API som AR glasögon kan kommunicera med. Man kanske kan tänka sig att utifrån vissa regler så genereras en autentisk AR miljö i takt med att man rör sig runt i en byggnad. Det hade gjort att varje hus inte måste ritas om manuellt för stofiler som hellre vill leva i det förgångna, anpassningen sker automatiskt
Nu har det här inlägget fokuserat mycket på ett bättre förr tänk. Men vad gäller AR finns det inga gränser på hur mycket som det går att kompromissa med. Den som inte orkar vänta på framtiden kan göra mycket kul också. Men ovan nämna hus API kan lika gärna futuristiska fasader och heminredningar skapas. Är 2020-talets modernism inte modern nog för dig och du hellre hade bott i en Star Trek värld så är det inga problem. Platt och oengagerande tvådimensionell reklam kan ersättas med levande tredimensionell reklam, stora hologram och neonljus kan fylla världen.
Framtiden kan bli väldigt individuell och anpassningsbar. Och så klagar vi redan på att vissa lever i bubblor.
I komedifilmen Leif är huvudkaraktären VD för en vapenfabrik som hamnar i knipa efter att det läckt ut att fabriken ägnar sig åt olaglig vapenhandel. VDn och de andra cheferna får kasta sig halv över huvud i flykt undan polisen och söker hjälp hos brodern till vapenfabrikens VD. Han driver lustigt nog också en fabrik, men som producerar en helt annan vara: Dansband. Leif är fylld med regissör Claes Erikssons favorit: slapstickhumor
På löpande band monteras dansband ihop och förpackas direkt i turnébussen. Stolt berättar chefen för dansbandsfabriken att de tillverkar ett dansband var 40:e sekund, och man lämnar sex månaders turnégaranti på nya band.
Dansbandsfabrikens chef säger till sin bror att han borde slutat med vapen och kanoner för länge sedan, och sluppit problemen har har nu, för att;
Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället
Tydligen ska HBO göra en TV serie baserad på Harry Potter böckerna. Serien ska enligt vad som meddelats vara trogen böckerna och sändas i 10 år! Eftersom det bara finns sju böcker kommer förmodligen handlingen från böckerna delas upp i delar, precis som när Dödsrelikerna som gav stoff till två filmer. Man vill ju inte ju inte låta biobesökarna som troget hängt med under sex filmer få gå fria så enkelt.
Det verkar osannolikt att HBO skulle låta serien fortsätta om tittarsiffrorna tidigt blir en besvikelse, men låt oss anta att den blir så populär att det lönar sig att göra alla avsnitten. Hur mycket Harry Potter kommer världen då få glädjas åt? Vi antar att ett avsnitt är 50 minuter långt (ungefär som ett avsnitt av Game of Thrones) och varje säsong har 10 avsnitt (ungefär som en säsong av Game of Thrones). Vi använder Game of Thrones som exempel eftersom skribenten har en känsla av att det har blivit TV-serie industrins heliga graal, en serie som blev så stor att folk pratar om den på jobbet och skolan. Man känner sig tvungna att skaffa ett abonnemang hos strömningstjänsten som visar serien alla pratar om för att hänga med. Ingen vill ju sitta som ett fån när gårdagens avsnitt avhandlas på lunchen. Och barnen tjatar, alla i skolan ser ju på modeserien.
50 minuter á 10 avsnitt och 10 säsonger bli 5000 minuter tv underhållning. Det är 83 timmar eller knappt 11 hela arbetsdagar om man hellre räknar så. Man får inte klaga på att saker inte hinns med om man ska klämma sig igenom en sådan serie. På Ekonomifakta [länk] hittade skribenten en siffra som säger att en arbetstagare är hemma med sjukdom ca 11 dagar per år. De dagarna kanske man borde ägna åt strikt TV tittande för att inte förslösa sin tid dagar man mår bättre. Undrar hur många Harry Potter böcker man kan hinna bläddra sig igenom på 83 timmars strikt läsande? Förmodligen alla. Kanske mer en en gång. Att företa sig 83 timmars löpträning inför nästa halvmaraton kommer helt säkert märkas på resultaten.
Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället.
P.S. Filmen Leif har också den kanske bästa slagsmålsscenen som någonsin gjorts i Svensk film.
Tycker du att kombinationen järnvägsstation och mat är en bra kombination bör du följa Instagramkontot Stationer_och_mat
Här äter sig kontoinnehavaren sig fram längs rälsens många mil. Ibland är det modern och själlöst, ibland redigt och varmt.
Den gamla pampiga järnvägsstationen med dess air av kosmopolitism har ersatts av ett själlöst resecentrum, där tågen rullar in till en plattform istället för en välljudande perrong. Konduktören har reducerats till en tågvärd och restaurangvagnen till en ”bistroservering”.
Lars Anders Johansson
Citaten ovan är hämtat från en ledare skriven av Lars Anders Johansson i Borås tidning [länk]. Lars sätter verkligen orden på vad som gör anrika järnvägsstationer till mycket bättre matupplevelser, oavsett enkelheten och typen av mat, än ett modernt resecentrum. Man kan bara instämma i den ovan citerade artikelns slutsträng
Våga vägra resecentrum. Låt oss återförtrolla världen
En helt vanlig kanelbulle med bryggkaffe serverat på stadens järnvägsstation kommer alltid smaka bättre än vilken hamburgare på ”stället” vid resecentrum som helst.