I flodvågen av information som Internet är fastnade en video från Bloomberg i fjärilsnätet. Skärmdump nedan:
Kunde ni inte lagt några kronor till på en fin möbel? Något elegant från Chesterfield kanske? Nu är väl detta kanske inte inspelat i en studio utan snarare i ett tomt mötesrum hos Morgan Stanley. Men om jag hade varit storbankschef och kände för att slå näven i bordet för att understryka hur viktigt det jag säger är, då skulle det bordet minsann varit av mahogny. Och det skulle vara vackra stolar av mörkt trä med detaljer i rött eller grönt läder runt det bordet, inte något från Ikea eller AJ eller vad det nu kan vara de använder over there. På detta bord skulle det också finnas snygga skrivunderlägg i läder och stiliga vattenglas redo att fyllas med läskande mineralvatten.
Jämför den gråa världen ovanför med den gyllene världen i spegelsalen i Versailles:
1918 visste man att kosta på sig lite när det kom till viktiga möten.
Vill man kolla på hela videon finns den här:
James Gorman said the worst is over for the industry’s downturn in trading and investment banking.
Appeal to nature, vädjan till naturen, är en retorisk taktik eller argument där något framhålls som bra för att det är naturligt och vice versa dåligt för att det är onaturligt.
Sedan ett tag tillbaka är det tydligen förlossningar som fått sig en injektion av naturalism och en önskan av att återgå till det enkla. I Sverige har Rachel Bråthén / Yoga girl gjort sig till en förespråkare av hemmafödslar. Hon ska ”inte ska behandla den här graviditeten som en medicinsk sak”. Citat från Aftonbladet
Och innan det vill redaktionen dra sig till minnes att det var s.k. ”funktionell träning” som var det man måste hålla på med. Trädklättring och att gå i nästan strumpliknande skor var hett då.
Ditt och Datt ska hålla utkik efter nästa trend och rapportera åter när den dyker upp runt hörnet. Och när skribenten själv hamnar i ett situation där naturen åberopas som argument brukar han svara med en fråga: Tandborstning är inte naturligt det heller, borde man inte sluta med det?
Skribenten menar att man alltid ska resa så lätt som möjligt. Ett ”det kan vara bra att ha” tänk måste undvikas innan varje semester om man inte vill släpa med sig ett halv kylskåp fullt av saker på flygplatsen. En gång snubblade jag över ett tips som löd: Ska du till en storstad och vara borta mindre än en vecka finns det ingen ursäkt att ha med mer än en ryggsäck med packning. Får anta att de menade en liten ryggsäck och inte en best som är gjort för fjällvandring.
Ett annat restips hittades nyligen: Fiskarvästen. [länk]
Så praktiskt! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Fullt med fickor och dessutom ett lätt värmande och skyddande yttre lager.
Ursäkta den engelska titeln, men Less is more är ett för bra uttryck för att inte använda ibland.
2G- och 3G näten ska släckas ner [Post och telestyrelsen]. Detta är ingen nyhet men det kanske inte är något man pratar om var och varannan dag om man inte är väldigt glad i teknik. Om man inte har en mobiltelefon av äldre snitt kanske man kan tror att man inte påverkas, men det finns många uppkopplade prylar som också nyttjar de snart pensionerade frekvenserna.
Många bilar kommer få problem [Carup.se]. Bilar som nästan kan klassas som nya kommunicerar helt med 3G och behöver en (förmodligen inte gratis) uppgradering för att kunna fortsätta använda sina smarta tjänster. Surt sa räven
Men skribenten har det bra i sin dumma gamla bil. Den är dum som en sten och tack vare det fri från den moderna teknikens påhittade problem. I alla fall till FM-bandet också släcks ner…
Det är dags igen för Hollywood att blåsa in lite liv i en filmserie med ett bekant namn. Harrison Ford, som för övrigt fyller 81 i år, lyfter ännu en gång sin hatt och fattar sin piska i ett nytt rafflande äventyr.
Att Indiana Jones, och skådespelare som gestaltar den ikoniske arkeologen, inte är ung längre göms inte undan. Indiana ska gå i pension från sitt lärarjobb, hans stökiga unga hippiegrannar avfärdar honom som en tjatig gubbe och ny teknik fångar den unga generationens intresse mer än historiens dammiga arkiv.
Men den gamle farbrorn har levt ett långt spännande liv där han fått både vänner och ovänner, och en dag söks han upp av den unga Helena Shaw. Helena är ingen mindre än hans guddotter och barn till en gammal vapendragare till Indiana. Hon är på jakt efter The Dial of Destiny, en artefakt från det gamla Grekland som kanske är mer än bara ett nött museiföremål, och här tar en ny skattjakt vid. Men filmens skurk, spelad av Mads Mikkelsen, vill också lägga vantarna på skatten och tänker varken be om lov eller hjälpa till för att själv bli skattens enda ägare.
Receptet känns igen från förr. Indiana Jones ger sig ut på ett äventyr och med hjälp av sina vänner klarar han sig ur den ena knipan efter den andra. Antika fällor och moderna skurkar står i hans väg. Och så klart visar sig Mads Mikelsen och hans anhang vara inget annat än filmseriens standardskurkar; Naziser.
Men trots att receptet få hur en bra Indiana Jones film skall göras, se bara på Raiders of the Lost Ark, Temple of Doom och The Last Crusade, så blir det inte något minnesvärt äventyr den här gången. Helena Shaw, spelad av Phoebe Waller-Bridge, ger ungdomlig energi och impulsivitet till filmen som hade varit opassande om den hade kommit från den gamla, och nu visare, Indiana. Mads spelar sin skurkroll väl och är precis så kall och elak som behövs, men släpper loss när det behövs. Dock är filmens kanske svagaste punkt de väldigt långa actionpartierna. Man blir nästan sugen på att kolla på sitt armbandsur ibland för att se hur länge en viss biljakt pågått.
Filmens näst svagaste punkt har inget med action eller skådespelarprestationer att göra, men rör istället s.k. Digital deageing, alltså att digitalt föryngra en skådespelare. Ur ett strikt tekniskt perspektiv är det imponerande. Skribenten mindes i biomörkret Star Wars: Rouge One som hade premiär 2016. Där dök en ung prinsessan Leia och Moff Tarkin upp. Specialeffekten då var inte övertygande. Men 2023 har man kommit så långt att man kan känner sig mogen att ha en hel (allt för lång så klart) actionscen med en ung Harrison Ford. Man lyckas även dölja ganska väl att Harrison Ford inte är en ungdom längre, något som man inte lyckades med så bra med i The Irishman där Robert de Niro fick sig ett digitalt ansiktslyft.
Som bioupplevelse är den senaste Indiana Jones helt ok som ett lättsmält äventyr, men glöms snabbt bort igen. Den saknar enkelhelheten de tre första filmerna hade och kunde varit en timma kortare.
Kommer någon ihåg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull förresten?
Igår slog bomben ner, godisklassikern Mums mums slutas tillverkas. Enligt tillverkaren Cloetta [Svenska Dagbladet] är det bristande efterfrågan och lönsamhet som lett till beslutet att stänga Mums mums fabriken.
Bestörtning infann sig på Ditt och Datts redaktion. Mums mums är ju en sötsak som ska finnas i butik. Som Bullens pilsnerkorv till exempel, sällanköp som alltid finns. Vad säger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och det psykologiska försvaret om att ta bort moralhöjande medel på det här sättet.
Med raska steg gick redaktionen ner till närmsta större livsmedelsbutik. Dock fanns inga Mums mums att finna. Med mindre raska men mer oroliga steg fick redaktionen vidare till nästa livsmedelsbutik, en som är ännu större än den första. Inte heller här fanns någon Mums mums.
Ordet amatör kommer från franskans amateur och betyder ”en som älskar”. En amatör i något är alltså någon som ägnar sig åt det vederbörande tycker är trevligt och stimulerande. Varför har det fått en sådan negativ klang?
Amatörmässigt kallar man inte något som gjorts passionerat av någon.
Oprofessionellt borde vara ordet man ska sträcka sig när något som inte har förväntad kvalitet visar sig. Nybörjarmässigt borde vara motsvarigheter när otillräcklig erfarenhet är skulden till att något orsakat besvikelse.
Det passar också bättre eftersom man inom idrotten gör skillnad på amatörer och professionella, de som kan livnära sig på något och de som gör det vid sidan av. Det är helt rätt att förvänta sig mer prestation från Leonel Messi som kan slipa på sitt fotbollsspelande på heltid, än Johan som spelar korpfotboll ibland efter jobbet som snickare.
Ifall någon läsare är intresserad av språk kommer här ett litet boktips: In other words av Jhumpa Lahiri.
Boken skildrar hur hon blir betagen av italienskan som ung och blir fast besluten att lära sig det. Hon böjar med ett litet ficklexikon i sin handväska blir en guide under en resa till Florens. Varje intressant och okänt ord slår hon upp och pusslar ihop meningar ord för ord. Väl hemma omsätts intresset för italienska omsatt i kurser i grammatik, privatlektioner med samtal och så klart många resor tillbaka till landet där språket talas.
Boken är intressant nog skriven på italienska av författaren över översatt tillbaka till engelska av en översättare. Varje uppslag i boken har det italienska originalet på vänster sida och den översatta texten på höger. Tänker du inte läsa den italienska versionen innebär detta, för den jäktade läsaren, att boken bara är hälften så lång som den förefaller. Det blir också en väldigt bekväm läsning eftersom du aldrig behöver vrida huvudet om du håller boken still framför dig.
Den viktigaste lärdomen från boken är hur hon lärde sig språket, och det var också därför skribenten blev nyfiken på att läsa den.
Ordbok och anteckningsblock – Så fort du kommer på att du inte kan ett ord, skriv ner och översätt det.
Hitta en konversationsparter- Hitta någon som kan språket och konversera tillsammans. Det låter hemskt i början, men tids nog så…
Go native – Lämna ditt modersmål fullständigt. Lyssna på radio, läs böcker, se TV-serier, allt i språket du försöker lära dig
Go native (even more) – Res till landet där språket du lär dig talas, helst regelbundet och under längre perioder.
De två sista punkterna i boken är så klart lättare att ta sig an om man jobbar med texter och inte är lika bunden vid en fysisk plats för inkomsternas förvärv som kanske andra är. Men å andra sidan har möjligheterna att lära sig språk förmodligen på distans förmodligen aldrig varit enklare. Hennes första resa till Italien, då hon enligt boken tog sina första staplande steg med en fickordbok, skedde 1994. Då var det 13 år kvar till iPhone släppes och möjligheterna till språkinlärning (tyvärr och distrahering) som kom med den. Duolingo var så klart inte heller uppfunnet då, eller den uppsjö av språk-poddar som språkstudenter idag kan ta till hjälp. Skribentens älsklingsprogram Anki finns så klart inte heller med.
Börja läsa den för att den är kort (som sagt hälften så lång som den ser ut att vara) och uppskatta kvaliteten och arbetet som lagts på boken. Det är fint papper. Men sluta läsa när det slutar handla om språkinlärning; den här kommentaren sammanfattar bokens slut ganska bra.
