Kategori: Vardagen

Många små steg framåt

Man ska inte glömma hur stor skillnad små steg över en lång tidsperiod kan göra. Kan du lära dig två nya ord från ett språk du inte kan om dagen blir det knappt 700 nya ord till ditt ordförråd på ett år. Och det gör inget om du missar en dag här och där, så länge som du i genomsnitt kan lära dig två nya ord om dagen når du samma mål.

Detsamma gäller böcker, kan du bläddra dig igenom i genomsnitt fyra sidor på en dag blir det 1460 sidor på ett år. Fyra sidor per dag är inte mycket, förmodligen läser ganska många texter med tecken nog för att fylla fyra sidor på sina mobiler varje dag. Men den ambitiöse bokläsaren (eller språkstudenten) kanske läser lite mer än så. 10 sidor per dag klarar han av. Det blir 3650 sidor på ett år. Vad hinner man med då?

Till exempel kan du börja året med två stycken Läckbergdeckare, förfäras över att du läser trams och börja på Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet för att känna dig smart. Efter att ha ställt den boken i bokhyllan och tänkt att det kanske var lite väl mycket kan du ta dig igenom Karin Boyes Kallokain och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Men den moderna litteraturen lockar och du beställer hem Karl Ove Knausgårds Min Kamp 1 och Min Kamp 2. Nu har du läst knappt 3350 sidor och har alltså några dagar kvar att planera läsa års läslista.

10 sidor är faktiskt inte så mycket. På en halvtimme klarar nog de flesta att lösa ca 15 sidor i en inte allt för tungläst bok. På ett år hinner du då med 5340 sidor och ett par böcker till.



Tjänsteman på fronten

Såg en artikel av Hanne Kjöller på DNs hemsida. [länk] Artikeln berättar om hur vårdpersonal får axla sysslor som personer högre upp i hierarkierna har hittat på, i det här fallet att mäta hur mycket mat som inte äts upp för att på så sätt kunna bestämma hur mycket mat kastas. Artikeln är kritisk till att sådana uppgifter läggs på anställda i vården som borde göra annat, t.ex. att ta hand om patienter.

I filmen Tuppen [länk] från 1981 spelar Magnus Härenstam huvudrollen som ingenjören och tidsstudiemannen Cederqvist som kallats till en fabrik för att höja produktiviteten. Här kommer det dock aldrig på fråga att be de anställda i fabriken att samla in data till hans ”Powerpoint”, han ger sig själv engagerat ut i fabriken med tidtagarur och skrivplatta för att göra sitt jobb. (En hel del annat händer också, sevärd film!)

I den här informationsfilmen [länk] från 1951 är räds ingen heller verkligheten. En rationaliseringsman studerar en fabrik på och från golvet bokstavligt talat. Nu är det här förvisso informationsmaterial, men ändå. Fältstudier är det som gäller.

Varför vill inte tjänstemännen ge sig ut själva och göra de triviala sakerna som att titta, känna och väga? Det kanske är för bekvämt att sitta framför helt enkelt? Eller är man lite för fin för att skrapa av mat från tallrikar själv?