Världsförbättring med AR?

Tänk om det gick att resa tillbaka i den till en period innan modern arkitektur drabbade världen, eller om du önskade att kunna ge byggnader som sticker i ögonen en liten förbättring. Ditt och Datt redaktionen är inga entusiaster vad gäller nya fyrkantiga lådor. Tänk att få se Svenska städer innan rivningshysterin svepte över landet. Om Hjalmar Mehrs värsta härjningar hade kunnat avvärjas. Moderna produkter har överlag något plastigt över sig. Plast plast och åter plast är det man ser när ett modern pendeltåg eller tunnelbanetåg kommer farande mot perrongen. Ett redigt D-lok dragandes gedigna trävagnar med mässingsdetaljer är kanske inte lika komfortabelt som sina moderna dito, men det känns rejälare.

Maybelline har en reklamkampanj som kanske kan göra den moderne stofilen glad:

Nu är det här förvisso en reklamfilm för smink, men fantasin sätter fart…

AR, augumenterad verklighet, är tekniken som lägger ett digitalt renderat lager över verkligheten. Ännu är visiren eller glasögonen som behövs för att visa augumenterad verklighet stora och klumpiga. Men prylar har en tendens att kunna krympa med tiden (av någon anledning gäller inte detta smarta telefoner)

Skådar egentligen ett 50-tals kök?

Dagen då ett par AR-glasögon ser ut som något som inte hör hemma i en skidbacke hoppas Ditt och Datt redaktion att alla som är kunniga inom 3D-modellering krattar ihop alla foton av våra städer från förr och kavlar upp skjortärmarna. Istället för den moderna Arkaden i Göteborg få se den gamla Arkaden.

Vissa saker var bättre förr

Pustande ånglok skulle kunna stå uppradade på tågstationer istället för leksaksliknande moderna pendeltåg. SJs anställdas nya uniform var ingen höjdare om skribenten får tycka till, med AR kan ombordpersonalen istället få fina svarta uniformer med mässingsknappar och skärmhatt.

På liknande sätt skulle reklam kunna bättras. Tänk att få se all reklam i Art Deco stil eller som något ritat av Norman Rockwell. Kanske hade det varit skönt att få slippa reklamen helt, men på något sätt ska ju det är projektet finansieras. Och visst var det bättre när postbilen var gul och inte blå. Enkelt löst med AR.

Vissa praktiska problem finns så klart. Ska fula moderna hus ritas över med mer vackra rivna hus måste dörrar m.m. justeras så att det gamla husets dörrar finns på samma plats som det moderna husets. Dörrhandtag och trappsteg är andra viktiga detaljer som noggrant måste passas ihop. En lösning på det problemet är att alla nybyggda hus utrustas med någon sorts API som AR glasögon kan kommunicera med. Man kanske kan tänka sig att utifrån vissa regler så genereras en autentisk AR miljö i takt med att man rör sig runt i en byggnad. Det hade gjort att varje hus inte måste ritas om manuellt för stofiler som hellre vill leva i det förgångna, anpassningen sker automatiskt

Nu har det här inlägget fokuserat mycket på ett bättre förr tänk. Men vad gäller AR finns det inga gränser på hur mycket som det går att kompromissa med. Den som inte orkar vänta på framtiden kan göra mycket kul också. Men ovan nämna hus API kan lika gärna futuristiska fasader och heminredningar skapas. Är 2020-talets modernism inte modern nog för dig och du hellre hade bott i en Star Trek värld så är det inga problem. Platt och oengagerande tvådimensionell reklam kan ersättas med levande tredimensionell reklam, stora hologram och neonljus kan fylla världen.

Framtiden kan bli väldigt individuell och anpassningsbar. Och så klagar vi redan på att vissa lever i bubblor.

”Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället”

I komedifilmen Leif är huvudkaraktären VD för en vapenfabrik som hamnar i knipa efter att det läckt ut att fabriken ägnar sig åt olaglig vapenhandel. VDn och de andra cheferna får kasta sig halv över huvud i flykt undan polisen och söker hjälp hos brodern till vapenfabrikens VD. Han driver lustigt nog också en fabrik, men som producerar en helt annan vara: Dansband. Leif är fylld med regissör Claes Erikssons favorit: slapstickhumor

På löpande band monteras dansband ihop och förpackas direkt i turnébussen. Stolt berättar chefen för dansbandsfabriken att de tillverkar ett dansband var 40:e sekund, och man lämnar sex månaders turnégaranti på nya band.

Dansbandsfabrikens chef säger till sin bror att han borde slutat med vapen och kanoner för länge sedan, och sluppit problemen har har nu, för att;

Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället

Tydligen ska HBO göra en TV serie baserad på Harry Potter böckerna. Serien ska enligt vad som meddelats vara trogen böckerna och sändas i 10 år! Eftersom det bara finns sju böcker kommer förmodligen handlingen från böckerna delas upp i delar, precis som när Dödsrelikerna som gav stoff till två filmer. Man vill ju inte ju inte låta biobesökarna som troget hängt med under sex filmer få gå fria så enkelt.

Det verkar osannolikt att HBO skulle låta serien fortsätta om tittarsiffrorna tidigt blir en besvikelse, men låt oss anta att den blir så populär att det lönar sig att göra alla avsnitten. Hur mycket Harry Potter kommer världen då få glädjas åt? Vi antar att ett avsnitt är 50 minuter långt (ungefär som ett avsnitt av Game of Thrones) och varje säsong har 10 avsnitt (ungefär som en säsong av Game of Thrones). Vi använder Game of Thrones som exempel eftersom skribenten har en känsla av att det har blivit TV-serie industrins heliga graal, en serie som blev så stor att folk pratar om den på jobbet och skolan. Man känner sig tvungna att skaffa ett abonnemang hos strömningstjänsten som visar serien alla pratar om för att hänga med. Ingen vill ju sitta som ett fån när gårdagens avsnitt avhandlas på lunchen. Och barnen tjatar, alla i skolan ser ju på modeserien.

50 minuter á 10 avsnitt och 10 säsonger bli 5000 minuter tv underhållning. Det är 83 timmar eller knappt 11 hela arbetsdagar om man hellre räknar så. Man får inte klaga på att saker inte hinns med om man ska klämma sig igenom en sådan serie. På Ekonomifakta [länk] hittade skribenten en siffra som säger att en arbetstagare är hemma med sjukdom ca 11 dagar per år. De dagarna kanske man borde ägna åt strikt TV tittande för att inte förslösa sin tid dagar man mår bättre. Undrar hur många Harry Potter böcker man kan hinna bläddra sig igenom på 83 timmars strikt läsande? Förmodligen alla. Kanske mer en en gång. Att företa sig 83 timmars löpträning inför nästa halvmaraton kommer helt säkert märkas på resultaten.

Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället.

P.S. Filmen Leif har också den kanske bästa slagsmålsscenen som någonsin gjorts i Svensk film.

Scen från Leif

Stationer och mat


Tycker du att kombinationen järnvägsstation och mat är en bra kombination bör du följa Instagramkontot Stationer_och_mat

Här äter sig kontoinnehavaren sig fram längs rälsens många mil. Ibland är det modern och själlöst, ibland redigt och varmt.


Den gamla pampiga järnvägsstationen med dess air av kosmopolitism har ersatts av ett själlöst resecentrum, där tågen rullar in till en plattform istället för en välljudande perrong. Konduktören har reducerats till en tågvärd och restaurangvagnen till en ”bistroservering”.

Lars Anders Johansson

Citaten ovan är hämtat från en ledare skriven av Lars Anders Johansson i Borås tidning [länk]. Lars sätter verkligen orden på vad som gör anrika järnvägsstationer till mycket bättre matupplevelser, oavsett enkelheten och typen av mat, än ett modernt resecentrum. Man kan bara instämma i den ovan citerade artikelns slutsträng

Våga vägra resecentrum. Låt oss återförtrolla världen

En helt vanlig kanelbulle med bryggkaffe serverat på stadens järnvägsstation kommer alltid smaka bättre än vilken hamburgare på ”stället” vid resecentrum som helst.

Domedagsbläddra

Doomscrolling är ett nytt svenskt år sedan två år tillbaka. Kort beskrivet innebär det att man överkonsumerar negativa nyheter. Det scrollas och scrollas på telefonen i jakt på mer information om vad det nu är för elände som lyfts fram i media. Men det är inte bara domedagskänslan som kommer ut dåliga bud från nyhetsapparna som kan missbrukas med överdrivet scrollande. Det gäller den mesta informationen från många appar. Facebook, Instagram, Twitter är exempel på appar och hemsidor där evigheten väntar under skärmens nedre kant. Scrolla på, det kommer mer. Och inte bara appar inbjudet till det här missbruket. Vissa hemsidor, t.ex Svenska Dagbladet, har en sömlös övergång från artikel till artikel. Det tar aldrig slut.

Papperstidningen hade inte det problemet. Efter sista sidan är det stopp och du kan vara helt säker på att det inte kommer fler nyheter, inte innan nästa utgåva kommer i alla fall. Men då har många timmar där du kan bekymra dig om något annat förflutit.

Papperstidningen har också många andra fördelar. Statisk reklam är en. Alla bilder kommer stanna där de där under hela ditt nyhetsintag. Reklamen är också garanterat ljudlös och kommer inte plötsligt börja tuta och vissla. De enda kakorna du kommer behöva bekymra dig om är sådana du har nära till hand när du läser din tidning. Onyttigt kanske, men en uppäten kaka är för alltid försvunnen. Den behöver inte be om lov att få använda din pappersbläddringshistorik i marknadsförings- eller webutvecklingsyften någonsin igen.

Har något hänt som är värt att göra någon i din närhet uppmärksam på är papperstidningen också helt fenomenal på att sträckas över till någon i rummet. Personen som fått en tidning stucken till sig behöver också inte ens tänka på att tidningssidan plötsligt blir svart, varpå du får sträcka tillbaka tidningen och be om att få den upplåst igen.

Utan att betala något extra och ta ny risker med ny teknik kan tidningen också vikas på mitten. Vikbara telefoner har ett tag kvar till att nå papprets robusthet vad gäller vikning.

Och du som ska flytta snart kan väl knappt klara dig utan utrivet tidningspapper när alla ömtåligheter hemma ska förpackas. Bubbelplast? Plast är inte bra för miljön. Nästa gång en brasa ska tändas finns det också ett material som både tar lite plats och inte behöver huggas till mindre bitar först; tidningspappret. Försök absolut inte tända en brasa med gamla smartphones.

Konspirationer

Här slår han huvudet på spiken. Samma vagt definierade grupp kan både hålla den verkliga orsaken till Estonias förlisning hemlig och förgifta folket med Covid-vaccin, men samtidgt vara helt oförmögna att hantera gängvåld och lönevillkor för vårdpersonal.

Superappen

Tydligen finns det något som kallas superappar. Något som vi i västvärlden inte sett så mycket av men som tydligen är poppis i Asien.

Kort sammanfattat är superappen ett hopkok av olika appars funktion paketerat i en och samma app. Föreställ dig att Foodora, Uber, Hotels.com, Swish, Parkster, din bank, Kivra och Postnord m.fl. var en och samma tjänst. På ett sätt är det smidigt att slippa alla olika appar och ligger som en mosaik över din smarta telefons skärm. Skribenten får erkänna att han ibland sneglat över axeln på folk som sveper och sveper över sin smarta telefons skärm för att hitta en viss app som behövs just där och då.

Grab, en av superapparna

Det finns ett par appar som har kvalat in i kategorin super. Grab (som visas i bilden ovan), AliPay, WeChat och Gojek och ett gäng till. Namnet Alipay känner någon kanske igen och undrar ”är inte det en betalningsapp?”. Det stämmer och en sak många superappar har gemensamt är att de växt från att bara erbjuda en tjänst till att erbjuda många. WeChat var från början (som namnet skvallrar om) en plattform för meddelanden som WhatsApp, och Grab var en tjänst för taxibokning.

Under tiden det här inlägget skrevs roade sig skribenten med att surfa runt och titta på skärmdumpar på de olika superapparna. Användarupplevelsen är inget estetiskt nöje kan man snabbt konstatera. Den genomsnittliga svenska bankappen ter sig riktigt vacker i jämförelse.

Man undrar hur EU, som inte står med händerna i fickorna här det gäller persondata, kommer reagera på superapparnas utbredning. Varför ska en snabbmatsrestaurang få ditt personnummer, din adress och matpreferenser via en bilparkering och en hotellbokning? En generell misstro mot storföretag i Europa och USA kan också bli ett hinder superapparna måste övervinna.

Ett annat kul problem som superapparna måste tampas med är hur man ska konkurrera med varandra. Om det bara finns tre stora drakar blir det ganska lätt att skjuta varandra i sank. Om superapp A sänker avgiften för betalningar med X% blir det ganska lätt för superapp B och C att göra samma sak inom tre minuter. Och en superapp är ju en superapp! Om inte A har samma utbud som B och C så är ju B och C mer super än A. Då borde kunderna väl dra till B och C istället. När en app väl innefattar alla tänkbara tjänster som kunderna kan tänkas be om, hur vidareutvecklar du din tjänst då?

En fördel med en superapp kan vara att man slipper så många appar dedikerade till en viss funktion. Sveriges radio studerar irritationen med många olika parkeringsappar i det här reportaget [länk]. Men samtidigt lägger superappar en lock på användarupplevelsen, om många tjänster ska in under ett paraply blir förmodligen användarupplevelsen ganska uniform. En uppstickare som gör något mycket bättre än superappen kommer sticka ut. Kanske kommer någon sorts jämvikt uppstå mellan tjänster som är så enkla att användarupplevelsen är värd noll. Till exempel att betala med mobilen, och tjänster som kan sälja sig genom användandet i sig självt.

Som generella teknikstofiler är Ditt och Datt redaktionen inte så förväntansfull. Kan man inte bara ändra om på sin hemskärm så att apparna man behöver oftast ligger närmast tummen? Och är du inte i Stockholm och behöver använda tunnelbanan en gång i månaden kan man faktiskt avinstallera SL appen och andra appar som inte används, eller köpa en biljett från en hederlig automat (så länge de finns kvar i alla fall…).