Twitterfynd

Hemmets härd

Är du en hemmafixare? Tycker du verktygsförrådet den viktigaste delen av huset? Brottas du med ouppfyllda trädgårdsambitioner och drömmer om ett husmoderligt ideal?

Om något av ovanstående är helt eller delvis sant behöver du Lee Valley katalogen. Lee Valley är ett kanadensiskt företag som säljer allt du behöver inom trä och trädgårdsverktyg samt husgeråd.

Men allt det finns ju redan på Biltema och Jula kanske någon tänker nu. Så sant. Men både biltema och Jula är antitesen till ordet mysigt, Lee Valley är istället synonymt med ordet mysigt.

Biltemakatalogen är också något som kan liknas det tryckta medieformatets motsvarighet till folktandvårdens väntrum. Trist. Lee Vallys katalog är full av färg och glada leende människor. Om man beger sig till företagets hemsida finns även en kategori med presentförlag sorterade efter hur mycket likvid kärlek du kan ge din partner. Perfekt så här års när julen närmar sig.

Tyvärr är det svårt att få tag på en tryckt katalog (som en stofil föredrar) men den interaktiva versionen på hemsidan är inte helt dum. Katalogen finns även som app till Apple och Android enheter.

Förslag till retro – TV

Att använda nostalgi i marknadsföring görs gärna. Ofta tillsammans med ordet Retro, Classic eller vintage. Flera flygbolag som gärna kasta pengar på sina respektive appar och hemsidor har ett flygplan i sin flotta målat i retrofärger. Casio säljer klockor i en kategori som kallas retro och här och där i landet anordnas ibland classic car meetups. Det förflutna har en lockelse i sig.

En retropryl som Ditt och Datt redaktionen öskar sig är en retro TV.

Den ska inte vara mindre eller ha sämre upplösning. Men den ska vara lika dum och funktionsbefriad som forna tiders televisionsapparater. Istället för att ha smarta funktioner ska retro TVn ha fördummande funktioner. Automatiskt hämtar den upp program från alla strömningstjänster även om TVn är på eller ej. Kl 20.14 visas Casa de Papel på Netflixkanalen och följs av House of the Dragon kl. 21.00. Pausknapp saknas. Ett olägligt toalettbesök för at du missar något. Fjärrkontrollen byter bara kanal (och antalet kanaler borde vara begränsat till fyra, eller kanske sex på lyxigare modeller), reglerar volymen och stänger av. Less is more. Text TV ska också finnas. För att inte uppmuntra frihetligt TV tittande bör det en finnas HDMI uttag till apparaten.

Tablån kan du komma åt via en hemsida som även erbjuder tablån i ett utskriftsvänligt format. Perfekt för att sätta upp på kylskåpet eller ha liggandes vid TV bordet så att favoritprogrammen inte glöms bort.

Om någon affärsutvecklare på Samsung eller LG läser det här så ska ni veta att en sådan TV hade köpts in på momangen till redaktionens kantin.

Tidsöverskott

Förutom att skriva egna blogginlägg läser Ditt och Datt redaktionen gärna andras blogginlägg. En av favoriterna är Fru Efficient Badass som driver bloggen med samma namn [länk]. För läsare som lider av strikt privatekonomi är madam badass säkert ett bekant namn.

Förutom många goda råd om ekonomiskt leverne och kul saker man kan göra som inte kostar skjortan är hon en duktig skrivare, och i ett inlägg från augusti i år rann ordet Tidsöverskott ur hennes penna.

Men riktigt magiskt blir det när jag på grund av tidsöverskott hinner djupläsa en utgåva av Julstämning från 1944,

Läsarbrev från Herr Grävling – fruefficientbadass

När blicken svepte över det ordet kände jag genast igen känslan. Den där man får när fingret träffar tangentbordet en sista gång eller packtejpen har omfamnat den sista kartongen. Nu är det klart och klockan är inte alls så mycket som man trodde. Överskottstid! Dags att glida iväg till kaffeautomaten och hitta någon annan lycklig överskottare att snacka av sig med.

Tyvärr infinner sig känslan av överskottstid sig för sällan tycker jag. Är det Parkinsons lag som spökar? Alltså lagen som säger att en uppgift alltid tar så lång tid som avsatts för dess utförande. Vad gör man åt det? Jobbar effektivare? En lösning som kanske fungerar på kort tid men som kanske får din chef att notera din höga produktivitet och skicka mer uppgifter i din riktning.

Sänka förväntningarna på hur mycket man får gjort på en dag kanske är bättre. Ett vanligt produktivitetstips är ju just att säga nej oftare. Negativa nyheter märks mer än positiva. Han som alltid gör allt i tid utan krusiduller syns inte lika mycket som kollegan som alltid är bakom schemat. Man kanske ska sikta på att bli den där grå eminensen istället som likt en åsna sakna men säkert driver kvarnen framåt. Dock är det inte den bästa strategin för lönen. Man ska ju visa framfötterna, brinna för det man gör och ta initiativ och allt det där. Pengar är inte allt och känslan av överskottstid är värd mycket.

Utanför kontoret då? Här menar jag det är betydligt enklare, rent av superlätt, att finna känslan av överskottstid. Steg ett är att stoppa din smarta telefon i en låda. Du är inte så viktig att du måste gå att nå varje minut under dagen (OBS! Gäller inte bankchefer och småbarnsföräldrar). Ta sedan bilen, cykeln eller promenadkäppen ner till stan och sätt dig på en bänk en stund. Alternativ kan du sätta dig på ett café eller konditori med fönster mot gatan och ägna en stund åt människoskådning. Snabbt kommer känslan av långsamma sekunder infinna sig.

Vill man inte sitta still går det utmärkt att röra på sig också. Bege dig till en stadsdel du aldrig besökt eller ett ställe du vill bekanta dig bättre med och börja flanera. Det är viktigt att man inte går för fort när man flanerar och ställer in ögonen på Nyfikenhet. Det tar inte så lång tid att gå ner för en gata, men utan smarttelefon och något klart mål så känns det som om tiden stått stilla.

Skribenten och redaktionen ska se till att dela med sig av mer tips på hur man skapar överskottstid framöver. Tills dess: jäkta inte. Förlorad vila återfås aldrig.

Slängbarhet

Det sägs att den amerikanske bankiren J.P Morgan sade: ”If you have to ask how much it costs, you can’t afford it”. Innan man gör det citatet till en fyrbåk i livet så kan man komma ihåg att vissa varor faktiskt är dåligt prismärkta, och andra varor chockerande dyra. Bli inte en asket för att undvika fråga om priset. Och Morgans plånbok var tjockare än nästan alla andras och kanske inte behövde tänka på vad saker och ting kostade så ofta. Lätt för honom att säga.

I dagens inlägg vill skribenten föreslår ett komplimenterande uttryck: If you don’t know where to throw it, you can’t buy it”. Tanken tillkom under ett besök i ett soprum nyligen som precis som många andra soprum även används för att göra sig av med grovsopor. Aja baja säger vänner av ordning.

De flesta soprum och återvinningsstationer har fack och behållare för det mesta man kan bära med sig hem från en mataffär. Syltburken hamnar dels i bingen för ofärgat glas och dels i bingen för metall. Schampoburken hör hemma i kärlet för plastförpackningar. Men det blir lätt krångligt att vara en god återvinnare. Att pilla loss metallspiralen från ett använt anteckningsblock är inget man gör med ett snabbt ryck, och att skilja den lilla plastrutan från pappret i ett fönsterkuvert är nog få som gör. Plast och papper ska ju så klart inte blandas.

En lekmadrass för barn med ett innanmäte av skum, en ovandel av tyg och en bakdel av nylonduk som sytts ihop och öppnas med en dragkedja av metall. Ska en sådan källsorteras måste man dels vara ambitiös och vara redo att ta bilen (sådana är inte heller bra för miljön sägs det) till en återvinningscentral av modell större för att bli av med alla delarna.

Nu vänder vi åter till inläggets ansats, köp inte något om det inte kan slängas. Det kan bli ett bra experiment att försöka leva efter den devisen ett tag. Nu ska det bara köpas pasta i förpackningar som bara består av ett material (Varför måste man se innehållet i paketet Barilla?) och som lätt går att ta isär. Det blir definitivt inga lekmadrasser heller!

Ditt och Datt är inga stora beundrare av Ikeamöbler, men de är i alla fall ofta gjorda av träliknande material som inte är mycket svårare att plocka isär än de är att sätta ihop. Tänk bara om de kunde sluta skicka med en liten nyckel med varenda paket. Om redaktionen får spekulera helt fritt så kan man tro att den lilla ikeanyckeln är världens mest bortkastade verktyg, både bokstavligt och bildligt. En sats med de vanligaste sexkantsnycklarna borde alla ha hemma. Och med tanke på hur populärt det är att handla saker på Ikea så kommer man definitivt få användning för den.

Elektronik är en historia helt för sig, men så bakåtsträvande är inte ens Ditt och Datt. Men kom ihåg att det finns väldigt mycket begagnad hemelektronik och prylar att köpa.

Den moderna joggingskon och sneakern, som blivit en sorts standard för fotbeklädnad, är inte helt lätt att ta isär den heller. Plast och plast och syntetiska tyger ihopgjutna med generöst med lim.

Summa summarum: Kan du inte direkt se i vilket kärl i soprummet en sak hör hemma, prova att låt bli.

Är närproducerat bara en fluga?

Närproducerat är bättre för miljön. Varor som inte behöver färdas långt för att nå dig eller platsen du befinner dig på kräver mindre energi för att transporteras. Dessutom har förhållandena kring framställningen av varor och tjänster ofta bättre i närområdet, det gäller i alla fall oss här uppe i norra Europa.

Men det resonemanget stämmer bara i en värld där fossilt bränsle är den primära energikällan och miljö- och arbetsmarknadslagstiftning är skiljer sig åt mellan regioner. Trots klimatlarm och dystra rubriker så gör en hel del åt problemet fossilt bränsle. Förnybar energi byggs ut och elbilarna blir fler, ingen tror på allvar att fossilt bränsle kommer gå att använda som idag om 100 år. Ökat välstånd i världen kommer också göra att det inte kommer finnas fattiga länder där arbetare kommer göra billiga varor under hemska arbetsvillkor med kemikalier som hälls rakt ut på bakgården.

Föreställ er år 2173. Allt förutom museijärnvägar och enstaka veteranfordon drivs med elektricitet och alla petrokemiska produkter har ersatts av fossilfria dito. FN har genom UNOSHA (United Nations Occupational Health and Safety Agency) under åren gjort att alla människor har trevliga och säkra arbetsplatser. Samtidigt har världens länders miljödepartement sett till att värdens natur är i någon sorts jämvikt med människodjurens städer.

Att transportera något vartsomhelst släpper inte ut några utsläpp och inga barn i Asien för slita för att sy billiga klädesplagg. Med andra ord har närproducerat som positiv egenskap helt försvunnit.

Att se båda sidorna av saken

Det är viktigt att inte vara enögd och fastna i förutfattade meningar. Döm ingen om du inte gått en mile (inte svensk mil) i någon annan skor sägs det.

Den fjärde augusti i år skadade en stor eldsvåda Lunds tågstation och det gamla magasinshuset blev skadat. Branden startade i ett café i byggnaden. (Tack och lov för oss som uppskattar det gamla har fastighetsägaren, Jernhusen, sagt att byggnaden ska återställas).

Den 27:e augusti publicerade Sydsvenskan en intervju med ägaren. [Länk].
För er som inte är prenumeranter kan artikeln sammanfattas till att ödet har varit elakt idag. Caféägaren är deppig av det som hänt.

Den första september publicerade Sydsvenskan en uppföljning på den första artikeln om det nerbrunna caféet. Nu har har man pratat med några nu före detta anställda. [Länk]. En oseriös ägare som inte betalade ut löner, förmodligen ägnade sig åt pengatvätt och hade gängkontakter är nu bilden som målas upp.

Hade man publicerat den första och något mer sympatiska artikeln om man frågat personalen om sin arbetsgivare först? Intervjun hade kanske inte gått lika bra då? ”Dina anställda säger att gangsters lämnar tjocka buntar kontanter här, kan det möjligtvis ha något med elden att göra?” Med tanke på hur lång tid det gått från branden till den första artikeln, och hur kort tid det gått från den första till andra artikel borde det inte varit helt nya nyheter.

Lägereldar

Anstränger man sig kan man alltid hitta fördelar i annars dystra tillstånd. Ingen var till exempel arbetslös i Sovjetunionen, vilket är ett plus i en stor soppa av minus. Det var ont om onyttig amerikansk snabbmat i Östtyskland, vilket kanke var bra för folkets midjeomfång.

Nu för tiden är det svårt att prata om TV med andra. Det är extremt sällan (i alla fall i bloggarens mening) alla runt ett normalstort svenskt fikabord har sett samma program och är på samma plats i en följetong. Man kan till och med bli ombedd att hålla tyst när man väl hittar någon som skulle kunna bli din interlokutör, för att någon hade tänkt att ”bingea” den serien till helgen. Möjligheterna att få prata om ditt favoritprogram är alltså små, och antingen måste du hålla tyst utav respekt för andra eller så stänger du ute halva bordssällskapet.

När Tv-tablån bestämde över världen var detta ett mindre problem. Utbudet presenteras och du får välja. För annonsörernas skull la man inte dragplåstren och de populära serierna på samma veckodag och tid för att undvika undanträngningseffekter. Problem uppstod nästan bara på helgerna med storfilmer som började runt 21.00. Dagen efter ett visst program sändes kunde man fritt diskutera vad som sett, utav artighet kanske man undvek att avslöja för mycket om någon missat senaste sändningen, men trycket från att hålla sig i takt med flocken motiverade punktligt tv-tittande. Bingetittande var ett ord som inte var uppfunnet.

Är Sommar i P1 den sista mediautsändelsen som fortfarande lyssnas till samma dag som det sänds i någotsånär stor utsträckning? Man kan så klart lyssna i efterhand, men jag upplever att många ändå låtsats att programmet försvinner in i eterns brus om det inte lyssnas på innan midnatt på sändningsdagen.

Det är lite mysigt med en gemensam lägereld, något som alla prata om gemensamt. Ett kitt som håller ihop. Det verkar i alla fall frambringa en del nostalgi i efterhand. Bland annat här en artikel i Expressen om de så kallade 56:orna. Sportevenemang är så klart fortfarande stora händelser som kan engagera gruppen. Nu senaste fotbolls-VM för damer. Men för oss som inte är speciellt fotbollsintresserade då? Ska inte vi få prata om något på fikarasten?

En florentinsk apotekares dagbok

Nu kommer ett boktips till den som är intresserad av historia i allmänhet och hur vardagslivet kunde se ut förr i synnerhet. En florentinsk apotekares dagbok är den väldigt beskrivande titeln på en dagbok skriven den florentinske apotekaren Luca Landucci mellan åren 1450 och 1516.

Det är verkligen inget skönlitterärt verk. Nästan varje stycke börjar med någon variant på meningen: ”Den [Datum] [månad] fick vi veta” men orden som kommer efteråt är vad som gör boken spännande och värd att läsa, nämligen observationerna som en relativt oviktig person i en av många italienska stadsstater ser och hör. Vardagen för 500 år sedan var verkligen annorlunda än den vi lever i idag, men ändå finns det likheter man kan le åt.

Extremt väder fanns förr också, översvämningar och kraftiga snöfall finns nedtecknade. I en värld där avkastningen från det lokala jordbruket är oerhört viktig får översvämningar och missväxt en väldig påverkan. Man kan nog inte säga att svält hotade Gävle efter de kraftiga regnen 2021 eller att nästa nästa säsongs skörd hotades av att många arbetsdjur drunknat. Luca konstaterar krasst om detta att han hoppas att det inte blir hungersnöd på ett sätt som gör att man kan misstänka att det händer då och då. Tack och lov slipper vi nu, år 2023, att oroa oss så mycket för det

Gud finns. Punkt. Kristendomen genomsyrar världen och många händelser, både positiva och negativa tillskrivs Guds missnöje och behag. Den andre augusti 1507 drabbas Lucca av en svår olycka, en eldsvåda förstör hans hem och han förlorar mycket av det han äger. Om detta skriver han bland annat

Men eftersom jag accepterar motgång i samma mån som framgång, tackar jag Vår Herre för såväl det ena som det andra. Jag ber Honom förlåta mina synder och sända mig allt som är till Hans ära.

Luca Landucci

Nu kanske Luca är en ovanligt gudfruktig person. Men det gås till kyrkan ofta och det är många religiösa högtider som uppmärksammas. Upprördheten är också enorm när ett gäng busar vandaliserar en kyrka till synes utan anledning och hårda straff utmäts. Nästa gång du ser en vandaliserad busskur eller nerklottrad fasad kan du stilla din irritation med vetskapen om att göra sönder saker för nöjes skull är en gammal tradition.

Ett kort stycke nämner också hur en man plötsligt mördar sin familj. Vansinnesdåd är inte något vi uppfunnit de senaste åren det heller

Visserligen är det ett par hundra år kvar till modern massmedia uppfinns när Luca skriver sin dagbok. Men det är inte på något sätt så att man inte vet vad som händer ute i stora världen i Florens. En väldigt stor del av alla inlägg rör nyheter och bud som når staden, tråkigt nog för invånarna i handlar det mest om intriger mellan länder och de andra stadsstaterna. Stackars Luca lever verkligen i ett avsnitt av Game of Thrones, det byts sidor och lovas stöd till höger och vänster. Att vara en ambitiös politiker är ett farligt jobb. Även om Luca näppeligen lämnar sitt kära Florens under tiden dagboken skrivs så är andra människor på språng, ambassadörer och sändebud kommer ofta till staden från fjärran platser. Handelsresande kommer med nya varor från långt bort och ibland när det är festligheter i staden visas exotiska djur upp. Till exempel lejon och giraffer!

Luca är en hemkär person som sagt, och i ett stycke i boken berättar han om vilka ”ädla och duktiga män” som lever i Florens vid tidpunkten. Det är många namns som räknas upp och man blir imponerad över hur Luca kan ha så bra koll på alla dessa personer. Hur många Göteborgare skulle idag kunna nämna 15 personer från staden, som också bor i staden, som vunnit erkännande vitt och brett?